Människorna gjorde mitt liv till en fest

Där nere i min skogshage går matte med finklänning på. Den har samma färg som de nyutslagna bokbladen. Är hon helt galen? Den klänningen kommer inte att vara så fin när jag har hälsat färdigt.

Hon tar med händerna i eltråden, jag ryser när jag ser det. Hon vevar upp tråden och drar sen upp de vita plastpinnarna, en efter en. Vad händer nu? Ska vi på promenad?

Plötsligt släpper hon grejerna till marken och går mot min hydda. Där ligger ren fin halm. Hon sätter sig ner i halmen och sträcker ut sin hand mot – vad är det? Som ligger där? Det är ju jag! Jag ligger där på marken och fina blommor som är gula vita och blåa ligger på min hals. Ena örat ligger hårt vikt under mitt tunga huvud. Runt trynet är en bubbla av rosa skum, skärt som jordgubbsglass. Men konstigast av allt, det är att mina ögon är stängda.

Hur kan jag se mig själv om ögonen är stängda?

Då minns jag. Jag blev ju väckt i natt! En skuggig hund med långa ben stod i hyddöppningen och tittade tyst på mig. Har aldrig sett en sån förut. Jag reste mig för att hälsa och det var allt som behövdes. Som att klippa av snöret till en ballong. Jag blundade och överlät min kropp åt gravitationen. Den stöp till marken motståndslöst. Själv blev jag lätt som en skugga, med skugghundens flytande konturer.

Jag sprang på långa skuggben mot mattes trädgård, där jag hade min hydda som liten. Jag brukade höra henne röra sig därinne. Och hon hörde hur jag snarkade och påstod även – säkert överdrivet – att jag pratade i sömnen.

Nu tittade jag upp mot hennes sovrumsfönster. Sov hon? Hon får inte sova nu!

Så vi skrek på henne, skugghunden och jag! Två grislungor med en skugghunds hals. Aldrig har Kyrkbyn hört ett värre skri. Och det tog skruv! Genast började Robin Dyrhunden Risotto att ge hals därinne. Ljuset tändes och hans och mattes huvuden dök upp i fönstret. Jag sprang ut på vägen under gatlyktan så de säkert skulle se mig. Där uppförde jag en dans på asfalten, en dödens dans till livets ära. Jag såg att dom såg, och deras munnar gapade tomma av häpen förundran.

Till slut gled jag in i skogen på tunna skuggben. Ljuset släcktes där uppe och dyrhunden stängde väl också sina ögon och somnade vid mattes fötter.

Jag vet att det bland människorna går rykten om dem själva. Att ondska, girighet och lust i andras lidande skulle vara deras natur. Men det är inte vad jag sett. Jag har bevittnat godhet, omtanke och kärleksfull respekt. Med fantasi och uthållighet, och sötmandel och tryffel, har alla människor som jag mött gjort livet till en fest. Det tänker jag berätta för alla som jag möter. Ja. Det är det rykte som jag tänker sprida. Jag börjar nu.

Jag viskar det i örat på min matte där hon sitter i min halm, i sin fina klänning invid ett svalnande kadaver. Sprid detta till alla, viskar jag. Och hälsa från tryffelgrisen Carmen.

Hon vänder ansiktet mot mig och ler och nickar.

(Publicerat i Kristianstadsbladet 5 maj 2008)

Kurt är på väg!

Wow det tog skruv! Det ska en gris till för att saker ska börja hända. Kurt ringde redan före frukost och är på väg hit nu. Han har spårhund med sig! Han ringde precis och frågade om vägen. Matte har gått in för att mala kaffebönor.

Wallander, kom hit!

Till Kurt Wallander,
Polismyndigheten i Södra Skåne

Vi trodde att det var för att jag är gris som vi inte fick nåt svar. Poliser i vissa länder brukar kallas för pigs och då menar man inget vänligt. Kanske tog du illa upp. Så har jag tolkat det.

Men i ljuset av senare händelser har jag förstått att polisens tipsfunktion brister både i rutiner och resurser, så jag insisterar.

Jag heter Carmen och är tryffelgris. Matte och jag brukar promenera på ensliga ställen i skogen. Inte för att vi är folkskygga utan snarare för att folk har börjat bli grisskygga. Jag väger numera 150 kg och mina betar skymtar under överläppen. Grisskyggheten ökar bland lokalbefolkningen.

I somras noterade vi djupa hjulspår, som slutade tvärt och hade backat tillbaka. Hjulspår på det stället är konstigt eftersom enda tillfarten är avspärrad med bom. Vi tänkte inte mer på det för vi var på väg hem till maten och jag var otålig.

Lite senare, i augusti, var vi där igen. Nu ska du veta att jag har ett förträffligt luktsinne och är en jäkel på att böka, djupt och effektivt. Vi hade tid att stanna till och då hände nåt konstigt med mig. Jag blev fullkomligt galen av bökningsiver.

Ja, vi har ju föreställt oss hur det skulle bli den dagen då vi äntligen finner tryffeln i Skåne. Vi trodde båda att nu var det en tryffelhit. Doften från underjorden var så genomträngande att jag miste besinningen. Jag grävde så jordkokorna flög och plötsligt fann jag mig liggande på rygg med benen sprattlande i luften. Uppriktigt sagt blev jag häpen själv. Jag visste inte ens att jag hade den förmågan! Men den doften, den ville jag bara smörja in över hela mig. Rätt vad det är får jag tag i överkanten på en svart sopsäck! Jag sliter allt jag kan men resten av säcken är djupt nergrävd och sitter fast. Jag hade nog lyckats få upp hela om inte matte hade stoppat mig.

–Carmen vi går hem och äter, sa matte då, lite blek, och skyndade därifrån.

Vad det luktade? Ja inte vet jag. Men jag kan säga att jag attraheras starkt av allt som är ruttet. Gamla stubbar och ruttna rötter är smaskens. Och tryffel då, som ju har en snarlik styrka även om bouqueten drar mer åt testosteron.

Ingen vettig jägare gräver ner jaktavfall i en sopsäck. Förresten är det ingen jakt i augusti. Och vad är det som är så speciellt att man hellre gör sig besväret att gräva ett så djupt hål, än att åka till återvinningen? Matte funderade, och tvekade. Folk är vana vid att hon hittar på historier, det är ju så hon försörjer sig. Ofta tror folk hon drar en skröna även när det är sant. Så det tog ett tag men till sist tipsade hon polisen via mail på internet.

Nåt svar fick hon aldrig och som sagt, nån trodde väl att vi drev med er.

Men käre Kurt, jag har hört så mycket om dig och att du är den bästa polisen i Skåne. Kan du inte komma upp och titta i sopsäcken så vi äntligen får klarhet i det här fallet?

Själv vill jag sätta betarna mellan hans lår

Jag har grubblat hela natten. Kan inte sova, tänker bara på den lilla plågade flickans ångest och familjens vånda. Tänker lika mycket på hämndkänslorna. Det hjälper till att börja med att fantisera om hur brottslingen ska lida.

På bloggarna skriker folk ut sin vrede och avsky. Förslagen på hur han bör straffas är många: Slå ihjäl den iskalle jäveln, släng ner honom utan mat i en gruva, piska honom, häng honom, ge honom giftinjektioner, kastrera honom långsamt utan bedövning.

Själv skulle jag sätta mina hörntänder mellan låren på honom, slita ut pulsådrorna och vira dem runt hans hals, hårt hårt, så han långsamt kvävdes av sitt eget blod. Det skulle jag göra, som en iskall jävel. Ett litet tag lindrar det min egen ångest att tänka i detalj på detta.

Sen i nästa stund funderar jag på hur det verkligen skulle gå till, att verkställa alla dessa hämndfantasier. Hitta gruvan, välja ut piskan, konstruera galgen, blanda giftet. Vilka knutar ska man binda en man med för att kastrera honom utan bedövning? Man skulle behöva vara iskall för att genomföra detta.

Det slår mig att jag i detta fantiserande är mer intresserad av att undkomma min egen smärta än att lindra andras. Den lilla flickan är bortom hjälp. Blir hennes minne mera ärat av att vi alla blir iskalla jävlar?

De sannaste ord nån människa har skrivit kan jag utantill. De kommer här:
“Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”

Doktor Glas. Längs denna skala rör vi oss alla hela livet. Ibland neråt, ibland uppåt.

Ska nu en brottsling, som rört sig till den lägsta ambitionen, avsky och förakt, verkligen bli straffad, då ska vi inte ens ge honom vår avsky. Vår vrede är en uppmärksamhet som belönar honom. Var sekund av våra liv som vi ägnar åt hämndkänslor är en seger för hans lågsinta projekt. Varje spaltmillimeter om hans liv och framfart är hans belöning.

Så jag vänder rumpan till honom och går.

Mitt ansikte, alla mina tankar, mina fantasier, dem vänder jag till alla små pojkar, med kärlek, beundran och respekt. Min avsky ska inte hjälpa dem att röra sig i fel riktning längs sin livsskala. Det ska jag inte assistera dem med.

(Publicerad i Kristianstadsbladet 17 april 2008)

Allt är galtgalningen Hitlers fel

Jag begriper mig inte på människornas sätt att fostra sina ungar. Hur kan de låta dem fara vilt omkring? Hur kan de låta sina ungar växa upp till olyckliga ostolta okunniga människor?
Ju mer jag lär känna människorna desto mer begriper jag att allt är Hitlers fel.
Hitler var en revirtokig galt som levde mitt i Europa. Ingen fick ens nosa på hans marker och ingen främmande gen fick komma i närheten av hans suggor.
Det är galtars natur att slåss om suggorna. Det skapar ett urval av de bästa galtarna. Det blir en rasblandning som håller ungarna friska. Så kan man se det på sikt, och det gör vi suggor. Men galtarna som slåss, de är förblindade av stridens hetta och ser inte de långa perspektiven. De bara slåss. Vi gyltor och suggor, vi väntar på att de ska bli klara, så vi kan komma till saken.
Vad som gjorde Hitler till en extrem galtgalning var att han försökte utrota alla som inte hörde till hans egen flock. Men ingen flock kan existera utan utbyte av nya gener. Renrasighet är självutrotning.
Ingen vill vara som Hitler, eller ens associeras med sådant han höll på med. Människorna vill utrota allting som påminner om Hitler. Hitler var en auktoritär diktator som manipulerade och dompterade massorna. Svenska människor vill inte vara såna. De vill vara snälla och goda och lyssna och förstå. Svenska människor ler även när de inombords kokar av vrede. Svenska människor slår inte sina barn, inte ens för att hindra dem att slå ihjäl sig själva.
Efter Hitler får ingen slåss eller ens höja rösten och skrämmas. Man får kasta hårda blickar och man får skrika hårda ord men man får inte röra hårt vid någon annans hud.
Hur har svenska människor då gjort för att fostra sina ungar?
De har börjat med rådjursbestraffning mot barnen. Det betyder att man reser sig upp, vänder rumpan till och går. Nu går jag ifrån dig. Nu talar jag inte med dig. Nu tittar jag inte på dig. Jag överger dig, så får du känna hur det känns när du inte är snäll.
Kvar står ungen med sin ångest. För att bara se rumpan, och inte ansiktet, på sina föräldrar är det värsta som kan hända en människounge.
Jag ska be matte fundera ut ett bättre sätt. Varför ska människor hålla på med galtgalningars sätt eller rådjurs sätt?
Kan inte människorna med sin klokhet och sin uppfinningsrikedom hitta på ett människosätt? För jag tycker om människorna. Jag behöver dem och vill att det ska gå bra för deras ungar

(Publicerad i Kristianstadsbladet 10 apr 2008)

Inte tänka inte

Vad gör man när det regnar?
Man låtsas som det regnar.
Alltså man lägger sig ner och väntar på att det ska gå över. Det går lättare om man har tak över huvudet och torr halm om rumpan. Men för all del, jag kan också stå stilla mitt i regnet en hel dag och låtsas som det regnar. Hela dan kan jag det. Jag är gris. Jag är samuraj. Jag tycker inte synd om mig själv och jag grämer mig inte. Allting bara är. Regnet regnar. Jag väntar

Människorna pratar mycket om att man ska tänka positivt. Jag ska föreställa mig att solen lyser och visualisera hur ljuset värmer mitt tryne. Jag får inte tänka ”inte” utan bara sånt som är. Himlen förstår inte ”inte”, påstår dom. Himlen förstår bara lyser, regnar, blåser.
Tänk positivt på solsken så kommer solskenet.
Jag vet inte jag. Oj där kom det igen. Det där i-ordet.

Man längtar efter maten när det regnar. Finns ju föga annat man kan göra. (Där undvek jag i-ordet.) Jag låg och tänkte ”inte tänka inte” och visualiserade hur dörren öppnades till huset och hur matte kom ut med kiwisar och grötrester och cashewnötter och suggfoder Klara och hur hon med gladrösten ställde ner baljan med mat hos mig. Och tänk! Rätt som det var så hände alltsammans! Nästan på pricken, minus cashewnötterna. Allt det andra precis som jag tänkt! Positivt kvickt kommer jag på fötterna och positivt glad travar jag fram mot maten och ivrigt positivt hungrig sträcker jag mig fram mot baljan. Och PANG! går jag på eltråden.

Regn på trynet och regn på eltråden. Ja jag säger bara det: AJ.

Så går det när man nonchalerar i-ordet.

Eltråden är en livs levande manifestation av i-ordet. Gå INTE på. Rör INTE vid. Kom INTE för nära. Hur skulle man omskriva det positivt? Jag rör mig trygg och lugn utanför eltrådens räckvidd? Struntprat. Det finns ett bättre ord: Rör INTE tråden.

Nu ligger jag här och väntar och tänker att människan har en sån bra förmåga att skapa saker med sina ord. Ordet “inte” är fantastiskt. Ingen annan än människan skulle komma på en sådan abstraktion. Att tänka det som inte är, det är stort. Inte sant?

Jag frossar nu i inten. Jag vill inte bli våt. Jag vill inte att det regnar. Jag orkar inte vänta mer. Jag ska inte gå nära eltråden. Det är inte längre vinter. Det spöregnar men det faller inte någon snö.

Och titta! Nu kom solen! Den är inte borta längre.

Inte så dumt!

(Publicerad i Kristianstadsbladet 3 april 2008)

Livräddning

Hemma i Tjörnarp igen! Dagsverket klart för ögonblicket hemma hos greven. Han behöver vila från mig, säger dom. Sanningen att säga behöver jag vila från honom också. Han övermatar mig med godis och jag förstår att det är god vilja men ett kilo valnötter om dan belastar så klart den adliga hushållsbudgeten. En vacker dag har han ingen mat på bordet och då kanske blicken faller på mig. Jag kanske blir tvungen att rädda nåns liv. Ja sånt kan man få för sig.
Det är bra att vara tung. Särskilt när det är nyis. På en påskfrusen Tjörnarpssjö kraschar man igenom redan i strandkanten. Men en fjäderlätt dyrhund som Robin Risotto, han hinner lång ut innan det knakar.
Det hände igår. Matte gick och drömde, över nån lyckad formulering förmodar jag, och plötsligt hade dyrhunden brakat igenom isen långt ut på sjön. Matte skrek, Robin skrek där han låg och krafsade hjälplöst på den hala iskanten. I sina försök att nå ut till dyrhunden brakade matte också igenom isen. Bara huvudet stack upp. Men hon bankade sönder isen flak för flak ända ut till hunden, fick tag i halsbandet och halade in honom.
Sen gick de hem i minusgraderna.
Det var en syn att se. Djupfryste Robin klirrade som en kristallkrona och matte såg ut som ett senkommet glaserat påskägg i sin stelfrysta röda dunjacka. Men de var glada.
–Jag har räddat Robins liv, sa matte stolt när läpparna hade tinat.
Då blev jag svartsjuk. Är det nåt att stoltsera med?
–Du räddar ju mitt liv också! grymtade jag.
–Gör jag? sa matte. När då?
–Var gång du ger mig mat! Det har du gjort… i nitton månader! Två gånger om dan! Över tusen gånger har du räddat mitt liv! Men det skryter du aldrig om!
Där fick jag in en fullträff. Matte stod och stirrade på mig med gapande mun.
Ja, så där är det jämt med matte. Det måste vara sån faslig dramatik jämt. Som om inte det vanliga vardagliga hjältemodet skulle vara bra nog. Det sa jag till henne och jag märkte nog att hon blev lite tagen.
–Vi räddar ju livet på varandra hela tiden, varje dag, fortsatte jag. Du matar mig och jag tvingar dig att stiga upp om morgonen och sköta ditt jobb så du får råd att åka till Lantmännen. Och vi snackar om livet och du gör berättelser av det och skriver i tidningen och får pengar, ja du ser, vi räddar ju livet på varandra varenda sekund -
Matte stod och lyssnade.
–Du har rätt Carmen, sa hon till sist. Jag ska lära mig att uppskatta det långsamma hjältemodet.
Hon började direkt. Det tog tio minuter för henne att bända loss fötterna från marken och en kvart att lyfta armen till dörrhandtaget.
Att vara djupfryst är en bra början på det långsamma hjältemodet.

(Publicerad i Kristianstadsbladet 27 mars 2008.)

Jesus seger över tyngdlagen

Nu är det min andra påsk. Jag är tjugo månader gammal och folk fortsätter att fråga: Hur mycket väger hon?
Sen vill de vill veta hur mycket jag äter och få besked i vikt.
Sen övergår människorna till att tala med varandra om hur många kilo de gått upp i vinter och ger varandra tips om hur man ska gå ner i vikt. De åker till affären och köper 1 kg ägg och 2 kg sill och 3 kg potatis och vad jag vill komma fram till är att det är en väldig upptagenhet bland människorna angående vad saker väger, här i världen.
Hur kan det komma sig? Varför är vikt så VIKTigt? Se där. Det bara slank ur mig. Att det TYNGSTA ordet för betydelsefullt har med kilo att göra.

Påsken börjar med en ohygglig skildring av hur en människa blir dödad men får liv igen. Jag har bett matte förklara vad som hände.
–Hur dog han?
–Han blev korsfäst. Upphängd på ett träkors.
–Åt romarna upp honom sen?
–Nej din dummer. Hans vänner begravde honom i en grotta och lade en tung sten över. Fast han välte den och åkte upp till himlen.
–Tog romarna hans fru för att göra barn med henne?
–Nej du är galen! Klart dom inte gjorde.
– Men varför dödade dom honom då?
– De romerska ledarna såg honom som ett hot, svarar matte.
–Aha. En revirstrid. Jag förstår.
–Nja, det är inte så enkelt Carmen. Det finns en djupare symbolik i det hela.
Jag grubblar lite på vad denna symbolik kan vara.
–Hur mycket vägde Jesus? Hur många kilo?
Matte stirrar på mig.
–Det har jag ingen aning om! Det har jag aldrig nånsin hört nämnas.
Den djupa symboliken kanske ska vara så djup att den är fördold för människan själv. Märk väl: DJUP. Dvs TUNG.
Att påsken är en helg som firar segern över tyngdkraften står nu klart för mig. Tyngden i Jesus kropp var det som plågade honom. Gravitationen var avrättningsmetoden. Sten på graven för att trycka ner den fallne. Uppståndelsen som vänder riktningen. Himlen som boplats för allt gott, medan djävulen bor i underjorden.
Allt dåligt är ner medan allt gott är upp. Humöret faller och modet sjunker när folk blir nedslagna. Börsen rasar och det känns depressivt och tungt. Sen vänder det när temperaturen stiger, och stämningen höjs, och folk blir lättade och mungiporna åker upp. Det blir hausse på börsen, överst på pallen står segraren men förloraren sjunker längst ner och tycker det är botten.
Jag ställer upp på påsken. Den är toppen. Tummen upp för Jesus! En överlägsen seger över gravitationen!

(Publicerad i Kristianstadbladet 20 mars 2008.)

Förbjud offentligt ätande!

Vildgaltarna hann komma rätt långt på vattenhålet där de tänkte skendränka Bush, innan några av de mer sansade suggorna fick stopp på det. Det tog flera dar innan vi i lugn och ro kunde belysa problematiken.

–Du som känner Carl, sa vildsvinen, kan du inte få honom att göra nåt? Han är ju utrikesminister! Varför är han så mesig?

Vi genomlyste frågan från alla håll innan vi förstod att det har med ätandet att göra. Carl blir bjuden på fin middag varje kväll, i slott, palats och sagogrottor världen runt. Middagarna upptar lika stort intresse i hans vardag som själva politiken, så är det.
För det första biter man inte den hand som föder en, det är en naturlag bland alla varelser.
För det andra skapar allt detta kompisätande en intimitet, som ett blodsband. Här sitter de mäktiga och tittar in i varandras drypande slemhinnor och ser födan strimlas till gegga. Jag mår illa bara jag tänker på det. Munnen är ju, noga räknat, ena änden av mag-tarm-kanalen och sånt visar man inte upp för vem som helst!
Ju mer jag tänker på det förstår jag att roten till människans misshandel av jorden ligger just där. Att de upphöjer ätandet till något fint, medan avföringen är privat och till och med skamlig. Det är ju i verkligheten precis tvärtom!
Ätandet är destruktion, nerbrytning, ett nödvändigt ont för att kunna producera det nödvändiga som jorden behöver: skiten. Eller komposten om man ska uttrycka sig lite människosalongsfäigt.
Vi grisar vet hur man uppför sig anständigt. Vi äter bara privat, i familjen, och så snabbt vi kan för att bespara andra genansen. Redan som kultingar lär vi oss att suga i oss mjölken på 30 sekunder. Sen reser sig mamma och går. Människor tror att vi äter så snabbt för att vi är glupska! Vilket missförstånd! Det är diskretion och god fostran.
Hungern måste ju stillas så visst är det är en lättnad att äta. Men njutningen efteråt är tiofalt större när man har avförit sig än när man är mätt. Jag tror att människorna måste få upp ögonen för detta.
Vi grisar föreslår nu samfällt ett förbud för människor att äta offentligt. I synnerhet viktiga personer som ministrar och presidenter som bör vara stilbildande. I humanismens och världsfredens namn bör alla inta sin föda diskret i var sitt lilla avskilda rum och först därefter samlas till den verkliga banketten, där de sittande på rad kan uträtta sina behov på ett anständigt sätt.
För att skapa gott exempel bör Nobelbanketten, som TV-sänds världen över, fortsättningsvis ges kring vackert dukade avträden i långa rader där kolonner av sirliga servitörer bjuder runt handbroderade samt parfymerade avtorkningsservetter av linne.
Detta är grisarnas förslag för världsfred, i jordens och humanismens namn.

/Publicerad i Kristianstadsbladet 13 mars 2008./

Skendränk Bush!

USA:s president Bush har lagt sitt veto mot kongressens förslag att förbjuda ”skendränkning och andra kontroversiella och brutala förhörsmetoder”

”Eftersom faran kvarstår måste vi försäkra oss om att vår säkerhetstjänst har alla verktyg den behöver för att stoppa terroristerna. Lagförslaget skulle försvaga de livsviktiga verktygen”, säger Bush.

Titta, där har vi det igen. Människan sågar av grenen hon sitter på. När bödlarna blir lika grymma som mördarna – vad är vinsten? Jo dubbelt så många grymma.

En förhörsmetod är inte ett straff utdömt efter rättegång. En förhörsmetod används mot misstänkta men även mot dem som förmodas ha information man vill åt. Naturligtvis kommer det att finnas helt oskyldiga bland dom. Det är just det som är terrorism: att utnyttja civila och oskyldiga för sina syften.

Bush har ställt sig på terrorismens sida och vi grisar, på båda sidan om eltråden, har upprört diskuterat detta.

–Bush borde testas på sina egna metoder! fräser Vildgalten. Han borde skendränkas!

–Stopp, säger jag. Den människa som utför den skendränkningen blir ju precis som Bush. Det var ju det saken gällde.

–Du lever för nära människorna, Carmen, svarar Vildgalten. Du ser saker alltför mycket ur deras perspektiv! Du håller på att antropp…po…

–Antropofieras, säger jag för att hjälpa till. Förmänskligas.

Man får vara lite hjälpsam mot Vildgalten, han har ju inte tillgång till samma informationsteknik som jag.

–Nej Vildgalt, fortsätter jag. Av människorna lär jag humanism och det är något annat.

Villdgalten smälter detta en stund medan han låtsas ta sig an en djup bökningsuppgift kring eken. Jordkokorna flyger. Sen stannar han upp med ett förklarat ljus kring sin borstiga panna.

–Vi vildsvin kan göra det! Inget väntar sig ändå något humant av oss. Alla hatar oss och jagar oss. Vi tål det. Så slipper människorna smutsa sina händer!

–JAAA!!! ropar alla dom andra vildsvinen och galopperar bort in i snåren.

Nu hör jag hur dom bökar och gräver nere vid bäcken. Dom gör en fördämning där Bush kan skendränkas. Dom bråkar högt om hur djup den ska vara.

Nu går jag här och funderar på vad jag har satt igång. Jag skulle kanske inte berättat sanningen för dom?

Ä, vi får se vad som händer. Jag kommer nog på nåt. Nu ska jag kolla hur dom där snödroppsrötterna smakar.

Kattmat och varför människan är Skapelsens Krona

Det ligger inte i grisars natur att dela med sig av mat. Men det finns undantag. Vildgalten står och dreglar på andra sidan elstängslet. När det droppar från trynet fräser det till i eltråden. Det luktar gott, tycker jag.

Idag har jag med en överraskning. Kattmat, som matte bett mig provsmaka.

Jag berättar för Vildgalten att den mat som människorna lagar och ger till sina katter är näringsrikare än den som de ger till sina egna barn. Att maten till människobarnen är utspädd med färgat grus och giftigheter med socker på. Han begrundar detta faktum en lång stund.

–Dom kanske inte vet bättre?

–Struntprat, svarar jag. Ingen vet bättre än människorna. Har du sett innehållsdeklarationerna på matförpackningarna?

Jag visar honom paketet med kattmat. Han sätter klöven mitt på och trampar till. Kattmaten sprutar ur i gyttjan.

–Du skryter så med dina människobekanta, säger Vildgalten. Skapelsens krona, vad betyder det egentligen?

–Att man står högst i näringskedjan, svarar jag. Alla andra djur blir uppätna av varandra, en efter en. Men människan är sist och högst. Ingen äter människan.

–Vart tar deras döda vägen då?

–Dom gräver ner dom i marken. Lägger stora stenar på så säkert ingen ska komma och äta upp dom.

–Vilket slöseri.

Vi enas om att det strider mot naturen, så som vi känner den, att försöka ställa sig utanför näringskedjan.

Vildgalten luktar på kattmaten.
–Luktar inte så illa, säger han och tar en slick. Varför ger dom inte detta till sina ungar, i stället för det andra som är sämre?

Ja varför? Vi enas om att det strider mot alla anständiga regler att inte försöka ge sina egna ungar den bästa mat man kan hitta. Det är alldeles obegripligt, detta. Vildgalten slickar rent varje hörn av kattmatsfolien. Vårsolen värmer gott på våra ryggar. Det står buketter av snödroppar och nickar mitt i gyttjan. Solstrålarna studsar på de vita nackarna och når oss båda samtidigt som en upplysning. Vi tittar på varandra och säger i mun på varann:
–Jamen, det är ju så det hänger ihop! Människan ser till att inget annat djur äter upp dom…
–… genom att ge så dålig mat åt sina ungar att…
–… att dom blir oätliga.
–Ja så måste det vara.
–Ja det är så man skaffar sig positionen som Skapelsens krona.

Vi sjunker ner i varsin lergrop och bara ligger. Jorden formar sig omkring oss. Marken mjuknar. Det bultar inne i träden av längtan efter att växa. Jag tror jag dåsade till, för jag ryckte till när Vildgalten puffade på mig med sitt torra solvarna tryne.
-Du Carmen? Skulle du göra så mot dina egna ungar?
–Nä. Aldrig i livet.
–Bra, sa Vildgalten och somnade om.

Intelligenstest

Det finns folk som ifrågasätter att jag, Carmen Tryffelgris, själv skriver denna blogg. Det finns folk som tror att matte driver med dem och skriver detta i förklädnad. Det finns till och med folk som tycker det är oetiskt att uppträda i annan skepnad bara för att kunna uttrycka saker man inte kan säga själv. Ja, håll i er, det finns människor som tycker att om man leker så kan man inte också vara seriös!

För att en gång för alla få slut på spekulationerna har matte bestämt sig för att komma med bevis. Hon gjorde ett intelligenstest på mig. Resultatet kan hon sedan trycka ner i halsen på var och en som ifrågasätter grisars intelligens.

Hon spikade upp testet på väggen till min hydda för att jag i lugn och ro skulle studera det. Ta all den tid på dig som du vill, sa hon. Bussigt!

Jag ställde mig och läste.

Här kommer testet så var och en av er själv kan prova:

HUR SMART ÄR EN GRIS?

Endsat srmtra girsar kan lsäa dteta. Det vrekar omjögilt att frötså i bröjan. Den fnemononala frömgåan hos girsras hjornär har uftorkats vid Luntbraksuviniserttet i Alranp. Det sepalr ignen rlol vliken odrinng bäkvostrena i odern kmemor så lnänge frötsa och stitsa bkotsvaen är rtät. Rtseen kan vraa i veklin jläva rröa som hslet men en ätka girs kan frotfanrade frsötå astlalmamns. Dteta breor på att girsras hjonrär itne lesrär en baktsav i tegat uatn ufpaptatr odert som hlehet. Fnittsaskat elelr hur? Så kalrar du dteta lospräv är det bivsaet att du itne braa är ett sinv uatn dsetsoum en mekcyt illentgient girs!

Var det allt? Det var ju ingen match!

Men jag känner min matte. Hon vet vad jag går för, men jag vet också att inte heller hon är dum i huvudet. Här måste ligga mer bakom än hon säger.

Jag läser igenom testet en gång till. Då ser jag det! Jag skriker högt, så de lösa plankorna till hyddan smattrar. Matte kommer springande.

–Jag klarade det! Jag klarade det! Jag läste allt!

Matte ler med huvudet på sned. Hon väntar. Och?

–Jag vill påpeka ett liten brist i texten, säger jag. Stavfelet i tredje meningen från slutet. Är det korrekturfel eller…?

Matte dansar och applåderar sen kastar hon sig om min hals.

–Carmen du är underbar! Det var en kuggfråga! Du såg stavfelet! Ingen människa skulle ha klarat det! Carmen du är den smartaste tryffelgrisen i Sverige!

Först blev jag lite purken. Småkränkt så där. Att vara smartast i en kategori där man är ensam är ju inget vidare beröm. Sen blev jag glad ändå för jag förstod ju vad hon menade. Vi grisar har den förmågan. Vi ser helheten och känslan och betydelsen bakom orden. Även om bokstäverna hamnar i fel ordning.

Det som kallas andemeningen.

Att skapa en stig

Det föll snö en morgon. Jag lunkar ut ur boet och beträder det vita i riktning mot foderkaret. Efter mig lämnar jag ett slingrande spår av svarta klövavtryck, där den våta gyttjan tränger upp genom snön. Går jag samma väg tre gånger till har jag skapat en stig.
Jag har också trampat ut i bloggosfären. Där är det lätt att gå vilse! Jag måste kolla bakåt hela tiden för att inte tappa spåret hem. Carl B. och jag kunde inte enas om vem som skulle jobba åt vem. Han jobbar ju åt de som betalar skatt, alltså även åt mig. Om jag betalar skatt. Vilket jag inte kan förrän jag börjar jobba. Åt honom. Som jobbar åt mig. Knivig fråga (som Carl säger).
Vi enades till slut om att då och då skriva varandras bloggar och se vilka besökssiffror som ökar mest. Häromdan förkunnade Carl glatt att hans blogg har haft 2,5 miljoner besökare. Samtidigt ökar min blogg med 200 % i veckan. Ännu oklart vem som jobbar bäst åt vem. Men flera läsare på Carls blogg påpekar att man hör hans torra humor knastra bättre nu än nånsin genom raderna. “Så det kan då inte vara en spökskrivare!”
Ojoj, de förstår inte att den verkligen konsten i spökskriveri, är att få någons röst att framträda än mer autentisk än i verkligheten.
På nätet lusläser jag en sida om myrkolonioptimering. Hur myror skapar stigar genom att använda s k svärmintelligens.
Alla myrorna sticker ut åt alla håll för att leta mat. Den som snabbast hittar nåt ätbart sticker hem igen och lägger samtidigt ut ett doftspår. Då har han gått samma väg två gånger medan de andra forfarande är ute och irrar. Andra myror hakar nu på den första myran och stigen doftar mer och mer. Allihop kommer till slut att välja den kortaste vägen eftersom de hinner gå den flest gånger och den kommer att dofta starkast.
I människornas informationssamhälle verkar samma svärmintelligens härska. Den som har bäst information och lägger ut det starkaste doftspåret, det är den som skapar stigarna. Det är hela tiden en strid om kortaste vägen till mest mat. Sen kallar de det politik, debatt och opinionsbildning och jag vet inte vad.
Jag tittar ut över människornas hagar. Där finns det alltid bara två stigar åt gången att välja. Vänster–höger, statsfeminism–patriarkal härskarteknik, Scottenius–Norberg, Danmark–Islam, betyg–flum, morot–piska. Att människan, som ändå rör sig så pass högt över markytan, bara kan se två vägval åt gången, och alltid i horisontalplanet, det förvånar mig.
När jag, som är gris, alltid har vetat att det enda bestående är de vägval som går mellan himmel och jord. Förutom, naturligtvis, frågan om vem som egentligen har skrivit denna krönika.

(publicerad i Kristianstadsbladet 21 febr 08)

Ska brandmän vara starka eller vårdande?

Bland vildsvinen på andra sidan stängslet pågår upprörda diskussioner. Vad grymtar ni om? frågar jag Vildgalten när han kommer på besök om natten.

–Jo, Räddningsverket vill ändra anställningsproven för dom människor som vill bli brandmän. Det står i Sydsvenskan. De fysiska testen är för hårda. Man vill göra dom lättare så fler suggor kan bli brandmän.

–Varför vill dom ha in kvinnliga brandmän?

–Så dom får in mer social kompetens! Det tycker du förstås är bra, säger han och blänger på mig. När du ska prova nästa karriär. Om inte du blir innebränd innan dess förstås.

Vildgalten är snäll och menar väl fast ibland tänker han inte längre än trynet räcker. Då får man vänligt men bestämt leda hans tankar lite längre.

–Alla varelser är olika, svarar jag. Det finns människor som är grisigare än svin. Det finns svin som är smartare än en schackspelare. Det är inte självklart, att bara för att man är fysiskt svagare så har man automatiskt högre social kompetens.

–Precis! grymtar Vildgalten. Då tycker du som jag? Du är en schysst sugga!

–Sch, var lite diskret nu. Gylta vill jag att du kallar mig. Ännu ett tag.

Ett ögonblick står våra trynen i rät linje mot varandra och vittringarna löper som lysande eltrådar mellan våra kroppar.

–Okej Carmen. Gylta. Du går inte på den politisktkorrekta genusmillimetern?

–Stopp nu, säger jag. Dra nu inte såna trynkorta slutsatser. Är social kompetens en viktig egenskap för brandmänniskor, då ska ska de naturligtvis införa ett prov speciellt på det. I stället för att bara sänka fysproven. Då kan faktiskt dom gyltor (eller galtar för den delen) som rankar högt i social kompetens få högre antagningspoäng än dom skitstarka galtarna som bara kan grymta och aldrig vågar möta någons blick. Och på det viset får man in alla dom egenskaper man vill ha bland brandmännen.

Vildgalten möter min blick och nymånen blänker i mellan hans ögonfransar.

–Du menar man går efter sina behov, inte efter kön?

–Precis. Och allt man behöver det finns i mångfalden. Som skogen, som behöver sin harsyra lika mycket som sina hackspettar. Som behöver sol lika mycket som regn. Som behöver sina vildgaltar

–…och sina gyltor! säger Vildgalten.

Och sen pratade vi om annat.

Grishjärna ger ny sjukdom

Vildgalten ute i skogen är sur på mig. Han tycker jag smörar för Bildt. Varför ska du jobba åt en sån snobb? Vad vet han om oss här i skogen? Om vår verklighet?
-Nu ska jag berätta nåt, svarar jag. I Minnesota i USA har en ny sjukdom brutit ut. Jobbare på ett stort slakteri har drabbats av allvarliga skador. Inflammation i ryggraden som gör dem trötta, svaga och ger värk, domningar och förlamning i benen. Man förstod först inte vad det handlade om, tills man fann vad de sjuka hade gemensamt. Alla arbetar på ett löpande band i en fabrik där man slaktar grisar och gör charkuterier. Nitton tusen suggor slaktas varje dag. Längs bandet demonteras griskropparna bit för bit och alla delar tillvaratas.
-Nitton tusen? Det är mer än alla vildsvin i Sverige. Vad heter fabriken? frågar vildgalten som har upphört att böka och står och stirrar på mig.
-Quality Pork Processors i Austin, säger jag. Jag har läst det i New York Times. De som har blivit sjuka jobbar allihop med grishuvudena. De sticker in ett metallrör i skallbasen, i hålet där ryggraden går in. Sen blåser de ut hjärnan. Grishjärnan sprutar ut som ett moln, samlas upp i en behållare och exporteras sedan antingen till Kina eller Sydamerika.
-Varför då, viskar galten.
-De gillar omelett lagad på grishjärna. Arbetarna som hanterar hjärnutblåsningen är klädda i hjälm, handskar och överdragskläder men hjärnsubstansen sprutar ändå ut över deras armar och ansikten och tränger in i deras näsor och ögon. Ryggradsinflammationen de får är en immunreaktion, deras immunsystem attackerar de egna nerverna som om de vore en främmande kropp eller bakterie.
-Men är grishjärnorna sjuka?
-Nej. Det är inte som galnakosjukan. Och inte trikiner. Forskarna tror att det är för att gris och människa är så lika. Antikropparna som ska attackera grishjärnan attackerar samtidigt människornas egna hjärnor.
-Självmål kan man säga, säger vildgalten.
-Precis. Så du förstår, säger jag, jag bryr mig inte om de futtiga nyansskillnaderna i det som människorna kallar partifärg. Så länge som människorna tillåter industrialisering av levande varelser är allihop på fel väg. Du förstår, säger jag, det är inte bara djuren de gör industri av. De gör industri av sina egna ungar och sina egna gamla och av varandra. Människorna håller på att göra självmål på hela sin civilisation. Och jag tänker smöra allt jag kan för alla som har makt att ändra på det.
Vildgalten nickar.
-Det är bra, säger han. Smöra på, allt vad du kan.

(Publicerad 14 fbr. 08 i Kristianstadsbladet.)

Ska man jobba åt såna typer?

Matte har fått mail från en läsare som inte vet hur man svarar på bloggen. Så här står det:

”Jag är ganska ambivalent till projektet. Tycker inte att man ska jobba åt så´na typer som utrikesministern. Å andra sidan förstår jag att hon vill ha ett jobb, att hon inte vill stå utanför, inte vara beroende av bidrag, inte ligga någon till last,att hon vill stärka sin självkänsla med egna stålar och kanske köpa sig nåt snyggt att dra på sig eller nåt gott att sätta i sig.
Men jag tror inte att frågan kommer att handla om hon får jobbet eller ej utan om hon vill ha det. Hon kommer att upptäcka att hon inte vill. Det är mitt tips. Som den intelligenta och insiktsfulla person Carmen är, inser hon före nästa pressläggning att hon vill inte vara i närheten av Carl Bildt , för han är en stor GRIS.
Oj då!!! Ursäkta, förlåt!! Det bara slank ur mig… Säg inte detta till Carmen! Lova!
Jag menar, att hon inser snart, att han inte är hennes typ. Alltför mycket skiljer dem åt. Hon ser sig om efter ett annat påhugg.”

Matte sa det ändå, det bara slank ur henne. Jag har hört sånt förut. Skällsord har ju den egenskapen att dom kommer ur andra delar av kroppen är den rationella intelligenta delen av hjärnan. Jag inser att det är ett långt och tålmodigt arbete som ska till för att ändra attityder. Börja öva nu: SUGGSNYGG, GRISSMART, GALTGRANN…

Men tack för synpunkterna! Jag har en liten invändning dock. Jag trodde det var Bildt som jobbade åt oss? Så ser jag det. När jag får lön och kan betala skatt då blir jag också arbetsgivare åt Bildt. Så tänker jag. Och jag ska nog berätta för honom om saker som behöver uträttas, vänta bara.

Gyltvarma hälsningar

Carmen

Carl Bildts hemlighet finns i innerfickan

–Glöm inte att sikta in dig på punkten där du kan göra dig oumbärlig, sa matte när vi förberedde oss för jobbintervjun.
Hon ryktade mig med gummiborsten. Jag blundade och rös. Bli borstad är grymt skönt. Eller hur skulle Carl säga? Synnerligen angenämt? Han nyttjar dylik vokabulär. Jag har övat hela veckan på ”dylik, angenäm, icke-desto-mindre”.
Greven har handdiskat det kantstötta ostindiska porslinet och torkar det med iturivna gamla frackskjortor just när Carl Bildt svänger in på grusvägen i UDs bil. Han har hämtat upp Mauretaniens utrikesminister Mohamed Saleck Ould Lémine, som tursamt stannar kvar i en tupplur i bilen. Eller om det är ett svepskäl för att slippa träffa mig?
Han är stilig, Bildt, även om han är för lång för min smak. Men det som gjorde starkast intryck var skorna. Vilka dofter! Synnerligen angenämt. En präktig samling exotiska vittringar.
Carl fick låna stövlar av Greven och hans egna skor fick ”beklagansvärt nog” (Carls ord) står kvar utanför eltråden. Jag tog honom på en slingrande tur genom hägnet.
Inte alla människor förstår djurprat direkt. Somliga har svårt att släppa det linjära människotänket. De måste försättas i instinktmodus innan det lossnar. För Carl skedde det när hans stövlar sjönk vaddjupt i gyttjan och sögs fast. Han stod och svajade, en hårsmån från att falla raklång, undslapp sig ett ”jävla skit” – och så var det gjort. Han var över i instinktmodus. Nu kunde vi snacka obehindrat. Han lossade slipsen och vek ner sig i hålan jag bökat fram under granen.
Jag bommade på Alliansens valmanifest, kände bara namnen på åtta utrikesministrar och kan inte förstå det här med höger-vänster. För mig handlar allt om under-över, eller inne-ute. Så det verkade kört. Han reste sig ur hålan.
Jag bökade runt lite under tiden, för att dölja min missräkning. Carl står dubbelvikt och borstar av byxknäna när han plötsligt stelnar till med blicken fäst mellan mina framklövar. Där ur myllan kravlar en fet daggmask. Carl blir skär om kinderna. Jag anar att jag har hittat punkten matte talade om. Carl sträcker fram handen och griper masken. Han plockar fram en liten plåtburk ur innerfickan.
Hade vi inte varit i instinktmodus hade jag aldrig fått veta hemligheten: Carl Bildt har en portabel maskodling i en cigarrlåda, som han bär med sig i innerfickan jorden runt. Han matar maskarna med överblivna sallatsblad och annat han kommer över på representationsluncher med EU-ministrarna. De matskedar kompostjord som på detta vis bildas tömmer han ner i blomkrukorna på UD när han kommer hem.
–Det ger mig jordförankring, säger Carl och ler. Hur skulle jag annars orka fara världen runt på det här viset, ständigt i luften? Men masken du grävde upp, den… den är unik.
Carl stoppar ömsint ner masken i burken. Jordförankring. Det är punkten för min unika begåvning. Där som jag kan göra mig oumbärlig.
Nu kan vi börja snacka jobb.
(Publicerad 7 febr 08 i Kristianstadsbladet.)

Förberedelser för anställningsintervju

Jag tänker bäst medan jag bökar. All den energi som utvecklas genom mitt huvud kommer såklart även hjärnan till del. När nacken tar spjärn för att trycka in trynet under den frusna jordskorpan då fylls hjärnan av alla idéer från rumpan och framåt via ryggraden. När käken och hakmusklerna sedan lyfter jordkokan upp ur sina knakande rotfösten, då är det jorden och markens idéer som kommer in i mig. Och sen när jag nickar iväg jorden så den flyger, då är det himlen som genomströmmar mig.

På detta vis bearbetar jag den kommande anställningsintervjun. Hur ska jag göra gott intryck på utrikesministern? Hur ska jag ta honom ur den första häpna skrattfasen, som alla hamnar i när de hälsar på en gris? Först skrattar de, sen förfasas de, och sen när jag kommer nära för att hälsa då blir de rädda. Hur ska jag göra honom lugn? Hur mycket ska jag säga om mig själv? Och vad ska jag egentligen erbjuda? Jag måste också tänka igenom mina löneanspråk.

Greven säger att jag får inte krypa för utrikesministern. Behandla honom hövligt men absolut inte inställsamt.

Matte säger att jag ska leta efter den lilla lucka där jag kan göra mig oumbärlig. Något som ingen annan i världen kan uppfylla. Mina unika egenskaper. Inte låtsas att jag är nån annan för det kan dom andra mycket bättre.

Bara det kräver ju en hel del självinsikt. Inte visste jag att det var så ansträngande att söka jobb.

Hur som helst hoppas jag att dom ryktar mig innan så Carl får se vilken glansig borst jag har. Den är präktigt styv och fin nu efter halva vintern, mer än en halv fot lång.

Jag har bökat ett djupt hål under granrötterna. Där finns plats för oss båda. Och där har vi utsikt mot skogen. Och från skogen kan dom se oss, vildgalten och dom andra.

Jag provar Bildt i stället

– Det är bara för att jag är gris! Dom tar mig inte på allvar! Dom tror att jag inte klarar det!

Tyngd av självmedlidande slängde jag mig i den 2-gradiga gyttjan under trädtroten. Ett vedträ kom farande i luften ovanför mig. Matte var rasande! Vedträt rikoschetterade mot ett träd och dök ner i dyn.

– Sluta med sånt offertänkande! skrek hon och hotade med ett nytt vedträ. Du är tryffelgris! Var stolt! Vill dom inte ha dig är det för att dom behöver nåt annat. Du får söka jobb nån annanstans, det är väl inget med det.

Papperstidning funkar illa när vintern är så ljum. Hagen är full med gyttja. Det tar 3 minuter för pappret att upplösas till cellulosaklister. Jag hinner knappt läsa förstasidan.

Så matte har skruvat fast sin gamla laptop i persikoträdet, sladden går till elstaketet. Skärmen blinkar i takt med pulsen i elaggregatet, men det kan man vänja sig vid. Greven har täckt tangentbordet med 7 lager Gladpak för att inte bokstäverna ska cementeras av lera. Det ingår nu i den dagliga rutinen att han byter plasten medan jag äter frukost.

Förresten tror jag inte att Svezvenzvenzvenzvenska (ursäkta det var staketet) Dagbladet är rätta platsen för mig. Jag har sett bilderna på redaktionsmedlemmarna. Fattar inte att man kan vara så kortsnaggad mitt i vintern. Måste vara dåligt redaktionsklimat. För lite självdrag i dom lokalerna, det går ut över hälsan på sikt.

Så jag studerar bloggarna på nätet i stället.

– Vem är det här? Han skriver bra. Och så många läsare han har! Han toppar listan!

– Det är Carl Bildt, svarar matte. Vår utrikesminister. Ja han skriver bra, säger hon men ser plötsligt tankfull ut. För bra, faktiskt. För att vara politiker.

– Vad menar du?

– Kort. Effektivt. Snärtig skruv på slutet. Bara proffs som kan det. Jag tror faktiskt inte han skriver den själv. Han har nån som gör det åt honom.

– Men så får man väl inte göra?

– Tänk dig själv. Fara kors och tvärs över världen hela tiden, och sitta i möten med andra ministrar. Han kan inte hinna fila på bloggen varje dag.

– Jag vill också skriva blogg! Kan du inte fråga Carl Bildt om jag får skriva åt honom? Och sen vill jag ha en egen!

Matte stirrar på mig.

– Det fattar du väl att du inte kan. Du är ju bara en gr-

Sen fick hon springa för vedträt hon slängt mot mig kom farande tillbaks.

Hon vågade inte annat än att gå in och ringa. Hon skämdes förfärligt och det gav henne tydligen kraft. För nyss kom hon ut med glädjebeskedet att Bildts vanlige spökskrivare ska sluta för att skriva bok i eget namn och plötsligt står han utan. Så jag är bokad för jobbintervju redan på måndag! Jag ska träffa Carl Bildt! Det är ju inte Kungen men snudd på. Jag ska be Greven kratta hagen och ta fram det ostindiska.

Sötsur är jorden nu

Jag har länge varit på matte att införa visitation på alla gäster som kommer hit. Hon tycker det är lite pinsamt, så det har inte blivit av. Men jag går här och bökar 30 meter från hennes toalett. Merparten av skiten filtreras ju bort i septictanken men det våta sipprar vidare. Det tar tre dar så ingår det i min frukostmylla. Där kan jag smaka beskan från döttrarnas p-piller, kompisens sura anti-depressiva, och pappans bittra medicin mot restless legs.

Tänk ändå att nu kan man se framemot att få de sura-beska-bittra smakerna balanserade av lite sötma, som SvD skriver idag om sukralos. Det är lugnt med mig, jag klarar det mesta – men plötsligt inser jag att det inte är en individuell fråga. När dom här grejerna passerat mina smaklökar så går dom ju vidare ut i diket där jag pinkar. Och ner i bäcken, och ut i sjön.

Jag ska på allvar ta upp frågan igen, om passersedel för gästerna som kommer hit. Varför ska jag äta deras skit? Dom vill ju inte äta min.