På jakt efter rätt pH

Med Carmen i hälarna letar jag spade. Vi ska ta Ph-prov i skogen. I fickan har jag numrerade påsar för jordprov. Bakom min rygg passar Carmen på att förvandla tio kvadrat perennrabatt till annuell. Jag stannar upp. Hur dum får man bli!? Spade? Jag har levande grävskopa! –Kom  Carmen, upp med trynet med så går vi ut och gräver! –Röff-röff, svarar hon.
På Gotland skördar man redan säsongens tryffeln. Det gör man med hund. Eller (i Frankrike och Italien) med gris. Det är därför Carmen är här. Hon ska bli Sveriges första tryffelsvin.
Ingen vet förstås om det finns tryffel i Skåne. Men finns den, så växer den på mark med Ph över 7. Jag har noga prickat ut på en karta var jag ska ta proverna: 1.Vid amfibolitslingans kant. 2.Borta vid basalttuffen. 3. Vid det sedimentrika utloppet i viken.
Carmen vill annat. Hon har jord upp till ögonbrynen. Man fattar varför hon har ögonfransar som ligger rakt ner på kinden. Hon skriker argt när jag försöker fösa henne åt mitt håll. Hon vill böka vid grävlinggrytet! Trynet är 2 dm under markytan och nackmusklerna pulserar av iver. Det känns  som att klappa ett raggigt vedträ. Hur ska man hindra den, från att äta upp tryffeln hon hittar? Bananchips? Fan tro’t.
Bland Tjörnarpsföretagarna piper det alltid upptaget numera. Alla sitter och ringer runt till markägare och frågar om vi får söka på deras mark. När jag nämner tryffel svarar en:
–Tryffel? Det är dyrt va?
–Känner du till ph-värdet ? frågar jag.
–Hur mycket pengar det är i det? svarar han med den elegantaste freudianska felhörning jag bevittnat.
Nu har Carmen grävt sig ner en halvmeter. Hon kikar upp en stund, med dimmig blick. Hon tuggar. Sväljer snabbt och dyker ner igen.
Då får jag min andra stora insikt denna dag. Jag slänger kartan och tar fram jordprovspåsen. Är det nån som vet, var jordproven ska tas, så är det Carmen.
Vi skålar, efteråt, i källarsvalt destillerat vatten, under parasollet, i grishägnet.

Egentligen renlig, hurdå?

Dagligen borstar jag Carmen med hundborste. Grisborstar finns inte. Men grisborst finns. Borste heter borste för att de gjordes av grisborst. Grisen som råmaterial, aldrig individ.
Carmens borst är vitrosa och svart med enstaka gulröda strån. I solljuset glänser de som guld. Men då måste man stå nära. Och kärleksfullt ha borstat henne blank.
“Grisar är egentligen renliga djur”, står det i alla böcker. Vad då,  “renliga”? Jo, de skiter inte där de sover. Men vem är inte renlig då? Jag känner ingen som har potta i sängen.
Jag anar den goda viljans tyranni: folk är inte lata, bara omotiverade. Inte feta, bara överviktiga. Inte dumma, har bara inlärningssvårigheter. Nåt som är dåligt finns inte, det har bara inte utsatts för den rätta åtgärden än.
Alltså påstås grisar vara renliga djur.
Jag älskar min Linderödsgris men påstår eftertryckligt att hon är svingrisig.
Hon njuter skamlöst när hon rullar sig i gyttja. Kissar inte i en undanskymd grop, utan i en fet horisontal stråle rakt ut. Doppar det leriga trynet i vattenskålen. Äter hela dagen, med hela ansiktet, och smaskar så det stänker. Räknar inte kalorier. Därför får folk det där lilla tosseleendet i ansiktet när man talar gris. Grisen bryter våra tabun. Vi ser på, och vi skrattar.
Carmen är 10 veckor. Rymningen är historia. Nu går vi i skogen utan koppel. Gris och hund skuttar sida vid sida. Saggar Carmen efter, så kommer hon ikapp i full galopp när jag busvisslar. Snabb och smidig, en vacker syn.
Ut mot udden är det sankt. Carmen har halkat efter för att böka. Jag visslar. Hon kommer farande, ser inte gyttjan och störtar huvudstupa rätt ner. En halv sekunds skräck byts i förtjusning. Hon har dykt rätt ner i paradiset! Hon gräver sig vidare med hela huvudet och rullar runt i den klibbiga hålan.
Vid stranden vadar hon ut till maghöjd. Jag öser henne ren med badsvamp. Hon står stilla, grymtar lågt. Sen doppar hon trynet och dricker. För att njuta så av rent vatten, bör man nog vara en riktig smutsgris.

Grisars öde är att äta och ätas

Carmen buffar på min hand. Hon har varit duktig: hon har klättrat ner från trädgårdsbordet. Nu väntar belöning: bananchips. Hon knaprar ivrigt.
“Grisar äter allt”, säger folk. Nån berättar om en gris som åt kaffesump. En annan om grisar som åt ovälkomna spädbarn (måste varit längesen).
Carmen äter inte allt. Det är ett missförstånd. Grisar äter alltid, ska det vara. Hägnet är 70 kvm och bestod av gräs. På två veckor har det lilla trynet bökat upp alltihop. Vänt, luftat, finfördelat. Tuggat i sig samtliga maskar och ogräsrötter. Ätandet som livsstil.
Förutom kirskålsrötter äter hon “Klara suggfoder” som jag köper i 30 -kilos säck på lokalföreningen. Enda matresterna är frukt och grönsaker – aldrig kött.
Själv äter jag inte gris. Varför? Det var några år sen. Jag körde bil till en veckas undervisning på folkhögskola. Jag hamnar bakom en långtradare med släp. Släpet har träspjälor och ut sticker trynen från hundratals tätt packade grisar. Gristransport från Danmark, augusti och gassande hett. De trängs och de skriker vilt. Gud vet hur långt de ännu ska färdas på väg till slakt. Jag körde länge bakefter.
På folkhögskolan kunde man välja kost. Jag valde vegetariskt den veckan. Numer bidrar jag aldrig frivilligt till en livsmedelsproduktion som innebär djurtortyr. Att tvinga nån att leva ett uselt liv är värre än att döda den som levt ett prima. Därför äter jag vilt. Fick jag välja skulle jag hellre få en precist placerad kula i hjärtat medan jag lugnt gick i skogen, än att tvingas ut på en skräckfull transport till ett slakteri.
För grisen är det inte äta eller ätas. Grisars öde är att äta och ätas. Överlevnadsdriften vänds emot dem. Ju mer de äter desto snarare blir de uppätna.
Carmen ska aldrig bli uppäten. Hennes aptit ska ge henne bildning. Bananchips lär henne nu att gå fot. Det är det man kallar bildningshunger.
Jag knäpper på henne halsbandet: Kom!
Hon kommer, glad, förväntansfull.
Hon får ett bananchips och själv tar jag också ett, ihop med en klunk öl.

Då går jag ut i köket och steker bacon

När natten faller svart går jag ut till hägnet. “Röff-röff” kallar jag mot mörkret. Det prasslar till. Så kommer ett sömndrucket “röff-röff” till svar, från under halmen, från Carmens sömn. I bakgrunden tickar elaggregatet.
Jag äter inte gris. Det är inget religiöst, bara ett ställningstagande. Ibland har jag gäster som äter bacon till frukost. Det är okej, jag köper hem det.
Efter tre dygns grisjakt upptäckte jag Carmens rymningshål: hon klättrar på grenarna i häcken och kastar sig ut över staketet. Smart! 7 veckor gammal! Jag flyttade staketet till insidan av häcken, gick skitig och trött in, tappade upp ett skumbad. Då ringde telefonen. “Din gris är på väg in till kyrkogården.“
Då går jag går ut i köket och steker bacon. Äter i ren ilska. Jag vill inte ha fler såna samtal. Sen med nya aggressiva krafter mot kyrkogården.
Hon kommer glatt travande mot mig: “Hej, ska du med på promenad?” Jag lyfter upp henne i famnen. Hon skriker så hela Kyrkbyn skälver: “Iiiiiiiiiih!!!”
Sen blir det elstängsel den kvällen. Lugn och ro, skumbad med levande ljus.
Fem grannar har hittills medverkat i grisjakt. Jag har sett nya sidor hos var och en när de med käpp i hand och vilt i blicken rusar genom vegetationen. En granne har donerat halm. En annan kommer med matrester från jobbet. En bybo har lånat ut ett elaggregat. En annan har överlåtit eltråd. Folk kommer hit och beundrar Carmen.
“Å vad söt! Hur stor kommer hon att bli?”
“130 kilo”.
“Iiiiiih”, säger folk och tittar medlidsamt på mig.
På en vecka har Carmen blivit tillgiven som en hundvalp. Hon galopperar mot mig på morgonen och skuttar glada extra varv. Hon ropar “Röff-iih, röff-iih!” Jag svarar på samma språk. Jag sitter i hägnet under parasollet och dricker morgonte och läser Svenska Dagbladet. Bläddrar till näringslivssidorna. Inga dagsnoteringar på tryffel. Inte ännu.
Jag ger Carmen det sista av min smörgås. Jag hoppas att jag kommer att älska henne också när hon väger 130.