Alla behöver en reservplan

Kolonner av hemlighetsfulla fordon står parkerade på märkliga ställen.  Stugljusen lyser natten lång. I ugnarna står jordprover på tork. Över köksborden flyter bergartskartor. Vad händer?  Gotlandsproffsen har kommit. Tjörnarpsföretagarna söker tryffel.
Då drabbas Carmen av melankoli. Hon står i hägnet och bölar. Hon trycker sin massiva kropp mot mina ben. Bölandet övergår i hicksnyftning. Där ute dansar gracila dyrhundar omkring, lätta som fjärilar, fluffiga som lamm. Här står hon, i en hage ombökad till gyttjebad. Trädgårdbordet flyter på den sega ytan av en grå jordvälling. Flaggstångens fäste är frilagt, snart börjar den luta. Ensam, med tyngden av en oviss framtid över sina runda axlar.
Då skjuter jag jordproven åt sidan och inreder ny hage borta i skogskanten. Jag gör en teeppe, ett idiantält, av vaxduk med glada solrosor på. I den torra halmen sätter vi oss och resonerar om framtiden.
Om det nu inte finns nån tryffel?  Om Carmen inte klarar att söka? Om det inte blir nån ministerpost ledig? Om allting går åt skogen och livet är en trasa?
Då måste man ha en reservplan.
–Du kan bli markröjare, tröstar jag. Det klarar du fint. Jag kör runt dig på släp, med elstängsel och teepee i bagaget. Inget dumt jobb alls. Inte så mycket pengar, men ändå. Det är värdigt att försörja sig.
Stjärnorna lyser genom teepeens topp. Det rasslar i skogen. Carmen stelnar till. Det sägs att vildsvinen närmar sig. Carmen är snart könsmogen. Vad händer när hon börjar brunsta? Tänk om dom bryter sig in? Rövar bort henne? Våldtar henne?
Det glittrar till i Carmens ögon. Långsamt växer reservplan 2 fram: Carmen går i hagen och sänder ut sina feromoner. Jag sitter i stugan med geväret. Vildsvinen närmar sig. Carmen svänger med rumpan. Och POFF! Så tar vi dom.
Hörselskydd måste vi skaffa förstås. Och kolla med jaktförordningen. Kanske hyra ut jakt?
I teepeen stiger humöret. Det är lugnt nu. En bra reservplan botar all ångest.

Vilka ambitioner gror bakom pannan?

Carmens hydda står tre meter från TVn. Husväggen emellan förstås. Vi hör hennes röff-röff in i vardagsrummet. Logiskt sett borde hon kunna höra TVn in i hyddan. Är hennes grymtning kanske kommentarer till vad hon hör genom stugväggen?
Carmen är i tidningen var torsdag. I förra veckan var hon i radio. Nu har hon blivit erbjuden engagemang på Tangopalatset i Malmö!
Carmen börjar bli kändis. Om allt detta vet hon inget själv. Trodde jag – tills igår.
Vi trampar fram på promenad över de knakande bokollonen, gris, hund och jag. Carmen har som vanligt trynet en halvmeter under markytan. Plötsligt stelnar hon i “marsipangrisposition”. Det är när fara hotar. Hon spelar död. Hon slutar andas och står blickstill med ena frambenet lyft, som en jakthund. Lite lustigt – var och en fattar ju direkt att hon inte är död, med benet på det viset.
Där står hon i alla fall paralyserad och jag ser mig om efter den dödliga fara hon vädrat. Då hör jag henne plötsligt säga:
–Du har väl betalt TV-licensen?
Klart jag har, vartenda kvartal sedan jag köpte min första svartvita som 20-åring.
Hon slappnar av, släpper marsipanpositionen och vi går vidare. Jag funderar på vilka ambitioner som gror bakom hennes panna. Minister? Statsråd?
Plötsligt stannar hon igen. Hennes långa ljusa ögonfransar blinkar mot mig.
–Jag vill ha en egen blogg, säger grisen.
–Blogg? Du kan ju inte skriva!
–Det gör väl inget. Det är det inte så många som kan. Och egen loge. Och hemsida.
Det avgör saken. Det är inte bra att hårdlansera ungdomar för tidigt.
Tangopalatset får vänta. Tids nog blir det dags för parketten. Först är det grundutbildningens jordiga mylla som gäller.
Carmen ska på sin första audition nästa vecka. Tryffelproffsen från Gotland kommer. Tjörnarps alla trynen ska testas på äkta tryffel. Finns här några söktalanger?
Vi går hem och plockar fram tryffelsmöret ur kylen. Ska man bli nåt måste man öva. Eller rehearsa, som Carmen säger.

Eländigt att vara naken

Carmen nosar på skruvarna på marken. Jag isolerar hyddan, två takplåtar lutade mot husfasaden.
Det sägs att Linderödssvin kan vara ute året om, bara de har lä och torr sovhalm. Jag älskar också att sova ute, helst i träd. Men det ska vara varmt och torrt, annars tappar jag livslusten. Carmen ska ha det torrt och fint. Jag spänner byggplast över reglarna.
Vi är nakna under kläderna och det är vårt tunga öde. Även Carmen är naken under den glesa borsten. De bleka skinkorna lyser genom fjunet. Därför är grisar skrattretande. Nakenhet är löjlig, mestadels.
Carmen nafsar på skruvarna. Nej! säger jag. Hon tittar upp. Varför får hon inte äta? Hon är ju gris. Hon äter allt jag lägger på marken.
I Eden åt Adam och Eva av kunskapens frukt. Det var inget äpple, det var en giftig frukt. Och grisen gjorde som grisar gör: slukade resterna på marken. Så kom det sig att gris och människa delar samma öde, samma straff: giftet fick dem att tappa håret. De vaknade upp med ändrat DNA och fann att de var nakna, i konkret betydelse: utan päls.
Sen började eländet. Utan päls var människorna tvungna att bygga bo och skaffa konstgjort skydd för sol, frost och taggiga buskar: kläder. Vi stred om löspälsar och boplatser och tävlade om de finaste. De med bäst löspäls fick bestämma över andra även om de inte fattade klokast beslut. Vi skadade varandra ofta i dessa hetsiga strider.
Människan har sen dess varit  ständigt upptagen av nakenhetens katastrof. Kring två motsatta hållningar, döljandet och exponerandet, utkämpas striderna. De är upphov till moden, filosofier, lagar, uppfostringsregler och sexuella normer. Det är inte bara oljan det handlar om i Mellanöstern, det är våra motsatta sätt att hantera nakenheten.
Jag lägger in frigolit och skruvar fast plåten. Ren halm inunder. Jag lägger mig därinne tillsammans med Carmen. Det är varmt och torrt. Vi delar samma öde. Nu delar vi också  en kanna hett pepparmintste medan vi lyssnar på höstregnet som smattrar mot taket.

Livet är förändrat. Plötsligt är det kul att ringa myndighetssamtal.
Efter Carmens rymningseskapader (särskilt den till kyrkogården) får jag för mig att jag borde kontakta ett försäkringsbolag. Jag ringer Agria och förklarar läget: Jag har en kulting som ska bli tryffelsvin.
Det blir tyst i andra änden. Sen säger dom att jag ska vänta lite för dom ska kolla upp det. Dom checkar väl mitt nummer, om det skulle vara Hassan eller nån.
Försäkringsbolaget samlar sig och ställer frågor. Nej, ingen slaktgris. Nej, ingen minigris. En bruksgris.
Bruksgris finns inte. Grisar äter man upp (på landet) eller kelar med (i stan). Men Carmen ska jobba. I servicesektorn. Skolas och kompetensutvecklas.
Hon blir klassad som minigris, får en sjuk- och olycksfallsförsäkring och jag en räkning på 430 kronor.
Jag ringer nästa försäkringsbolag. Om Carmen rymmer till kyrkogården och välter gravstenar, blir jag skadeståndsskyldig? Innehållsrik tystnad. (Det är nu det börjar bli kul.) De kollar upp och ringer tillbaks. Nej, om jag inte visar oaktsamhet är jag inte skadeståndsskyldig för gravar, dahlior eller guldfiskdammar som Carmen gräver upp. Jag får en extra ansvarsförsäkring och en ny räkning.
Oj det kostar. Bäst att starta firma. Ihop med två kompisar startar vi ett handelsbolag. Jag satsar grisen och de var sin dvärgpudel. Vi döper oss till Tartuffe Tryffeljägare. Vi känner att vi utgör en spets mot framtiden. Registreringen kostar 1000 spänn.
Jag ringer revisorn. Ska jag ta kvitto på bananchipsen? Klart jag ska. Och gummistövlarna och operamusiken och allt som behövs.
Jag tror jag gjorde hennes dag.
Sen ringer jag skatteverket, och det är riktigt kul. Jag ska utbilda ett tryffelsvin, men vet inte var tryffeln finns. Så jag måste köpa in tryffel som hon kan träna på. Kan jag dra av den?
Lång tystnad.
Sedan: svar ja. Om den är nödvändig för verksamheten.
Sa jag att mitt liv är förändrat? Frågan är nu om jag ska betälla tryffeln från Gotland eller Italien?