Skor för den som vill gå vidare i livet

Carmen nosar på mina högklackade skinande boots.
–Akta mina nya skor! säger jag. Dom var svindyra.
Carmen blänger: ska hon känna sig kränkt? Ska hon välja att bli förolämpad? Jag har ju lovat att vakta tungan och sortera bort alla invektiv som börjar på svin.
–Oj ursäkta, säger jag, och lägger en sötmandel på min tåspets. Hon nappar i sig den utan att nudda lädret vilket jag uppfattar som förlåtelse.
Att höja elegansribban är inte bara bildligt. Det är en konkret fråga om att komma högre upp från marknivån. Att skilja sig från smuts och jord. De nya lackblanka bootsen är blott en liten del av denna nivåhöjning. Jag trippar inomhus på tå för att byta till gummistövlar.
Carmen går i hägn nummer 2 i skogskanten. Det är dubbelt så stort som det första. Nu är även detta förvandlat till djup lervälling. Carmen sjunker djupt men det bekymrar henne inte. Vadå, hon är ju gris.
Människor definierar sin storhet i avstånd från marken. Att resa sig är  seger och falla är nederlag. Man kan utläsa folks status ur avståndet till jorden. Ju närmare marken, desto lägre i rang: grisar, råttor och strykhundar. Uteliggare. Ju högre upp desto mäktigare: kungen på sin tron, förstapristagaren högst på pallen, amerikanarna först på månen.
Obortsade skor är värsta brottet för den som vill komma sig upp. Och därför är skoputsare ett av de mest lågrankade yrkena. Att ligga på knä och torka smutsen från nån annans skor!
Förr i tiden fanns inga trottoarer i städerna och gatorna var allemans avloppsbrunn. Så skapades modet med höga klackar.
Nu går jag ut och hämtar Carmen för promenad. På grusvägen tvärstannar hon och stampar uppfordrande. RÖFF-RÖFF! Titta på mig!
Där står hon med sina skinande svarta lackboots. Trynet i vädret, stolt som en flamencodansös.
–Okej, du vinner, säger jag. Du är snyggast. Kom så går vi.
Carmen dansar före och den milda novembersolen blänker i hennes höga klackar.

Det blir bättre framåt kvällen

Om natten knakar det genom stugväggen. Det är Carmen som lägger på. Ett halvt nummer varje natt. Hade hon byxor skulle man höra dom spricka.
Det är den annalkande vintern.
Jag är likadan. Från ena dan till den andra växer jag ur jeansen.
Jag har dessutom alltid haft känslan att jag blir dummare om vintern. Det går långsammare i huvudet, som om det var rimfrost på synapserna.
Nu har jag fått förklaringen. För nån månad sedan publicerades en forskningsrapport som konstaterade att överviktiga män utbildade sig mindre än andra. Strax därpå kom en annan rapport som påstod att högt blodfett försämrar inlärningsförmågan.
Det här kunde man ta med en nypa salt om man inte var tryffelgrismatte. Min gris ska lära sig nya, näst intill omöjliga saker: söka tryffel i ett landskap där ingen vet om tryffel växer. Det kräver en inlärningskapacitet utöver den vanliga. Samtidigt har min gris denna naturliga benägenhet att lägga på hullet snabbare än man hinner stava till glykemiskt index. Det kan verka motstridigt. Jag menar, om hon blir fet så blir hon dum i huvudet och hur ska det gå då?
Här hemma läser vi böcker både om glykemiskt index och kinesisk qi gong. I de senare påpekas ofta att inlärningsförmågan är som störst sent på kvällen, strax innan man somnar. Det bekräftar vad jag alltid vetat: att man ska läsa läxorna i sängen. Så har jag alltid gjort och titta, det gick ju bra. Jag har lärt mig att prata grisspråk på mindre än tre månader.
Det är alltså sent på kvällen, före sänggåendet, som Carmen ska lära sig grunderna i tryffelsök.
Vid midnatt, när rimfrosten lägger sig inte bara över tak och träd utan också över min tankar, då värmer jag en liter mjölk på kaminen. Jag skivar banan i tunna skivor och lägger i en skål. När mjölken sjuder häller jag den över bananen. Så tar jag en klick hemlagat tryffelsmör från frysen. Grovriven bourgognetryffel blandad med Bregott, och lite salt. Vispar ner smöret tills ett lätt skum bildas. Och så går jag ut med nattdrinken till Carmen.
Gissa om hon sover gott. Tryffelsmaken genomsyrar hennes drömmar. Kompetensutveckling sker i snarkningarnas dunkel.
Men banan och tryffelsmör, tänker ni. Hur högt GI är det? Hur rimmar det med slankheten?
Jamen det är lättmjölk så klart.

Glada grisar luktar inte illa

En kompis från Österlen berättar att när en viss grisbonde kommer in i affären stannar allting upp. Stanken är så genomträngande att kassorna får kortslutning och brandlarmet går.
Såna där historier kan etsa sig fast.
Tjörnarpsföretagarnas möten inleds numera med att alla får sniffa på mig.
–Luktar jag gris? frågar jag oroligt. De försäkrar att det gör jag inte.
Oron är befogad. För första gången i mitt liv upplever jag att kläderna blir skitigare på utsidan än på insidan. Det är så man känner igen en jobbare. På en akademiker däremot blir kläderna fortare smutsiga på insidan. Bara så ni vet, hur klasskillnader ser ut.
Så jag höjer elegansribban. Jag vill inte bli nån griskärring som utlöser larmet på Bilema. Nu är det sidenunderkläder, plockade ögonbryn och diamanter som gäller.
Men Carmen luktar inte. Jo, en liten mild doft som av utspädd ponny, när man snusar nära (vilket jag ofta gör). Det är allt. Det där med lukta gris, det måtte vara myt och Illasinnat förtal. Tänker jag.
En dag i skogen försöker hunden valla grisen som hellre vill böka. Ett  bråk utbryter och hunden biter grisen i örat. I samma ögonblick stiger en lukt upp från Carmen, tät som ett gasmoln. Och där luktar det gris! Så stark och kväljande som fläskkotlett kan lukta ibland. Det är alltså lukten av stress och skräck.
När grisar ska slaktas skiljs de, för första gången i livet, ur sin flock och sin enda trygga miljö. De transporteras upp till 24 timmar i ett fordon, till ett slakteri, som stinker av desinficeringsmedel och föregående slaktdjurs stress. Grisar får större delen av sin omvärldsinformation genom luktsinnet. Gissa vad fläskkotletter luktar? Och vad det är vi sedan äter?
Friska, glada grisar utomhus luktar inte. Men människors sätt att hygieniskt förvandla gris till föda, det stinker.
Siden och diamanter? Höja elegansribban? Nä nu drar jag på mig mina leriga stövlar och går ut med grisen. Carmens doft, den är jag inte rädd för.

Det sade bara klick

Folk påstår att grisar är kloka som hundar.
Carmens öron är stora som kålblad. Ändå händer det att hon drabbas av fördröjt gehör. Det är inte bra för inlärningen. En bruksgris måste vara hörsam. Hon måste dresseras.
Det senaste bland hundägare är klickning. En liten plastgrej med ett klickljud betingar djuren. Man kan få dem att utföra häpnadsväckande tricks. Jag hör om hundar som kan dansa tango, öppna vinflaskor och koka cappucino. Det där skulle vara kul om Carmen också kunde, så jag skaffar en klickgrej.
Det bygger på kopplingen till god mat. Först testar jag på hunden. Hon får en kub cheddar vid varje klick. Det tar 10 klick för henne att fatta, sen är hon ett dreglande hysteriskt vrak. Hon studsar runt och rullar med ögonen som en drogad andeutdrivare innan hon i svår andnöd lägger sig platt på marken och slickar bort räfflorna på mina skosulor.
Nå, en bordercollie kanske är i läraktigaste laget. Jag provar på grisen, med bananchips. Inte minsta reaktion. Är hon döv eller? Dum? Det går den ena påsen bananchips efter den andra. Hon reagerar fortfarande inte för klicket. Hon bökar hellre. Efter en vecka ger jag upp, lägger ifrån mig klickgrejen och städar undan hundra tomma bananchipspåsar.
Jag hör ett plastskrammel bakom mig och hinner precis se klickgrejen försvinna in i Carmens gap. Nåja, inget att göra åt det. Då förnimmer jag ett dämpat klickljud. Sen står jag plötsligt framför Carmen med  silverbricka i hand. Dukad med varm grön ärtsoppa spetsad med torr champagne. Två liter. Varje kväll. Prick elva. Jag fattar ingenting.

Tryffelfebern måste väckas

Carmen gapar.
–Har dom inte hittat en enda tryffel? Dyrhundarna?
–Du vet inte vad du pratar om, svarar jag. Gå och lägg dig. Jag ska iväg på tryffelsupé.
Gotlandstjejerna tömmer ut en hink med tryfflar på bordet. Äkta bourgognetryffel från Gotland. Jag tänker på poker, när keramiken rasslar över bordsduken och alla håller masken.
Flera av oss har aldrig sett en tryffel, långt mindre smakat. Carina ber om ett rivjärn. Hon blandar tryffel med Bregott. Salt i, och mörkt bröd fram. Vi mumsar.
I naturen sprids tryffelsporer genom avföring från djur som ätit den, bl a vildsvin. Och människor. Ofta finner man tryffel vid utedassen på slott. Smaken av tryffel tränger nu igenom våra kroppar. Nya nervbanor kopplas. Och sporerna vandrar genom våra magar.
På morgonen samlas hundarna i Kyrkbyn. En efter en leds de runt sökbanan där tryffeln är nergrävd. Hos några begåvningar väcks genast begäret och de gräver ivrigt. Somliga söker lydigt på kommando, de får börja i grundkursen. Andra är helt ointresserade.
Carmen kommer trippande i koppel. Carina placerar ut tryffelbitar på vägbanan. Carmen tvärstannar. Trynet klistrar sig mot asfalten och hon svänger runt. Så får jag äntligen se hur hon ser ut när hon hittar tryffel: blickstill, huvudet höjt, smask smask smask, med öppen mun. En konfunderad blick. Smask smask igen. Hon mumsar i sig alltihop.
Detta kan hon aldrig smyga med. Nu vet jag åtminstone det!
I gräset är det värre. Där vill hon hellre böka runt och bryr sig inte om tryffeln. Det får bli grundkursen för Carmen. Tryffelfebern måste väckas.
Men under förmiddagens lopp smaskar Carmen i sig mer tryffel än jag ätit i mitt liv. Sporerna vilar i magen när vi traskar hem.
Carmen blev förvånad det kommande dygnet över att jag gick efter henne med en svart plastpåse i näven. Och över Tjörnarp låg ett dovt skrammel av pottor. Inget får förfaras.
Nu saknas bara ekollonen. Har någon sett ett ekollon denna höst? Skicka till Tjörnarp. Myllan är beredd.