Tryffelfebern måste väckas

Carmen gapar.
–Har dom inte hittat en enda tryffel? Dyrhundarna?
–Du vet inte vad du pratar om, svarar jag. Gå och lägg dig. Jag ska iväg på tryffelsupé.
Gotlandstjejerna tömmer ut en hink med tryfflar på bordet. Äkta bourgognetryffel från Gotland. Jag tänker på poker, när keramiken rasslar över bordsduken och alla håller masken.
Flera av oss har aldrig sett en tryffel, långt mindre smakat. Carina ber om ett rivjärn. Hon blandar tryffel med Bregott. Salt i, och mörkt bröd fram. Vi mumsar.
I naturen sprids tryffelsporer genom avföring från djur som ätit den, bl a vildsvin. Och människor. Ofta finner man tryffel vid utedassen på slott. Smaken av tryffel tränger nu igenom våra kroppar. Nya nervbanor kopplas. Och sporerna vandrar genom våra magar.
På morgonen samlas hundarna i Kyrkbyn. En efter en leds de runt sökbanan där tryffeln är nergrävd. Hos några begåvningar väcks genast begäret och de gräver ivrigt. Somliga söker lydigt på kommando, de får börja i grundkursen. Andra är helt ointresserade.
Carmen kommer trippande i koppel. Carina placerar ut tryffelbitar på vägbanan. Carmen tvärstannar. Trynet klistrar sig mot asfalten och hon svänger runt. Så får jag äntligen se hur hon ser ut när hon hittar tryffel: blickstill, huvudet höjt, smask smask smask, med öppen mun. En konfunderad blick. Smask smask igen. Hon mumsar i sig alltihop.
Detta kan hon aldrig smyga med. Nu vet jag åtminstone det!
I gräset är det värre. Där vill hon hellre böka runt och bryr sig inte om tryffeln. Det får bli grundkursen för Carmen. Tryffelfebern måste väckas.
Men under förmiddagens lopp smaskar Carmen i sig mer tryffel än jag ätit i mitt liv. Sporerna vilar i magen när vi traskar hem.
Carmen blev förvånad det kommande dygnet över att jag gick efter henne med en svart plastpåse i näven. Och över Tjörnarp låg ett dovt skrammel av pottor. Inget får förfaras.
Nu saknas bara ekollonen. Har någon sett ett ekollon denna höst? Skicka till Tjörnarp. Myllan är beredd.