Bokslut över blivande tryffelsvin

Målet är att vakna skuldfri. Då mår man bra.
Det lärde mig en gång den hypnotisör, som behandlade mig för min ekonimifobi. Att vakna skuldfri, både i förhållande till pengar, människor, Guds och egna ambitioner. Det är att må som en gris. Då kan man njuta av livet och glädjas åt ämnesomsättningen. Lägga på hullet och ta dagen som den kommer.
Julen är mörka natten, men nyår det är morgon. Vakna skuldfri var målet. Reglera betalningspåminnelserna och lämna tillbaks böckerna till biblioteket. Jag summerar alla kvitton och går till revisorn som ska sköta Carmens affärer.
Carmen har bott hos mig i fyra månader. Totalt sett har jag lagt ut 23.342 kr på hennes fostran, tiden oräknad.
Mat 1100.
Bo och el-stängsel 6435.
Diverse utrustning 4844.
Släp 3247.
Tryffel 2224.
Försäkring 425.
Medlemsavgiften till Föreningen Landtsvinet 200.
Gräsfrö till grannens i hemlighet besökta gräsmatta 125. Och annat.
Och då har jag ändå fått själva grisen gratis från Skånes Djurpark, och halm dessutom.
Jag blev tydligen aldrig botad helt och hållet från min ekonomiska fobi. Jag undviker fortfarande att se på utgifter som något som angår mig. Jag ska göra upp med det i nästa liv. Men nu är det snart en ny morgon och jag ska vakna skuldfri åtminstone inför den inre domaren.
Många undrar vad Carmen väger och det är svårt att besvara eftersom hon inte får plats på badrumsvågen. Man får göra en beräkning. Jag sätter henne på ena änden av det gamla gungbrädet och mig på den andra och titta – hon väger ner med en tung duns. Hon har i alla fall passerat mig nu.
Antag att Carmen väger 70 kg. 23.342 kr i utgifter ger i dagsläget ett kilopris på 333 kr.
Det är en dyr gris.
Man kan säga att hon nästan är värd sin vikt i tryffel, och det kan ju vara en poäng i sig.
Men vad har hon inbringat? Hon har gett mig – och er – alla dessa berättelser och det tycker jag att det har varit värt. Någon tryffel har hon ännu inte hittat och det vore väl mycket begärt när vi ännu inte vet om det finns nån. Men, det lovar vi: det ska vi ta reda på till nästa nyår.
Ta det som ett nyårslöfte från Carmen och mig.

Vi höjer priset sen

–Hur känns det att vara utrotningshotad? frågar jag Carmen och klappar henne medlidsamt.
–Hur känns det själv? kontrar hon. Med klimathotet?
Carmens hägn nummer två är översvämmat. Nu är det skogen som gäller. I isande regn klafsar jag runt och demonterar teepeen, flyttar den ut mellan träden där det är högre och torrare. Jag är dyblöt, frusen och gyttjig till knäna.
Men det kunde varit värre, säger vi oss.
Det kunde alltid vara värre. Man kunde till exempel suttit på Sturegallerian med torra fötter och ätit förlagslunch med ostron och kändisskvaller. Då ska man ändå vara tacksam för den friska luften. Och att vara utrotningshotad är i alla fall en genuin position.
Jag hinner fylla teepeen med ren torr halm just innan det blir mörkt. Carmen röffar belåtet och rumsterar i boet. Själv går jag in i köket och tar fram vågen. En liten våg med stor precision, från Viktväktarna lustigt nog – för i denna familjen vaktas knappast några vikter.
Jag har varit på Gotland och skördat tryffel. Vi var sex personer med fyra hundar som skulle prova på. Carmen fick inte komma. Det har jag inte nämnt för henne. Det räcker gott och väl att hon är utrotningshotad. Jag köpte hela skörden, det kostar 3500 kr kilot plus moms, dyrare än guld. Nu står jag i köket och väger upp små portioner. 50 gram styck, lägger i små förslutningsbara plastpåsar, ner i en förslutningbar kaffeburk, in i kylen. Jag vet inte varför jag får en impuls att dra för gardinerna.
Dagen efter har frosten kommit. Vi tar påsarna med och så går Carmen och jag ut i byn. Nu ska det distribueras. Jag känner mig som en knarklangare. Carmen är min bodyguard när vi smyger ut i skymningen.
Vägen är glashal. Klövarna på dom här utrotningshotade grisarna är inte dubbade, så Carmen gå ner i kryss-spagat direkt, som Bambi. Aha, säger hon, klimathotet är alltså detta.
Sen behöver jag bara dra jag lätt i kopplet och Carmen börjar glida på skinkorna, som en tungt lastad släde, hela vägen ner mot kyrkan. När vi kommer till det första huset är hennes skinkor rödflammiga.
–Det kunde varit värre, tröstar jag. Så här veckan före jul. Det kunde varit senapspanerat.
Hon låtsas inte förstå vad jag menar.
Vi knackar på den första dörren, står beredda med påsen och väntar på svar.
Carmen viskar:
–Vi höjer priset sen va, när dom har lärt sig smaken?
Så talar ett äkta tryfffelsvin, från de utrotningshotades klubb.

Önskningar till en blå måne

Önskningar till en blå måne
I söndags blev det en halv hink blåbärssoppa över från Tjörnarps julmarknad. Den såg jag till att lägga beslag på. När man har en gris hemma skyr man inga medel. Men på Ikea häromdan glodde de nedlåtande på mig när jag bad om en “piggy bag” i restaurangen. Det har vi svårt att komma över. Vi ska skriva till Kamprad om det.
Carmen har fått en egen skog. Vår snälla granne har upplåtit ett hörn åt Carmen. Hon går mellan gigantiska bokar och smaskar i sig ollon. Vid midnatt går jag ut med sängfösaren. Carmen dyker huvudstupa ner i blåbärssoppan och kommer upp igen blå till öronen. Vi sätter oss sen, enligt vanan, inne bland träden, småpratar och leker med ficklampan. Vi brukar lysa på trädtopparna. Och stjärnorna och månen.
Lampan är en Maglite, största modellen. Den är Carmen mycket förtjust i. Själva lampänden har exakt samma diameter som hennes tryne. Hon  nosar på den. Jag lyser på trädtopparna.  Och månen, om den är ute.
Carmen sätter sitt blå tryne mot lampglaset – och så händer det stora, här i lilla Tjörnarp. Det stora som bara inträffar högst en gång per sekel, här på norra hemisfären: månen blir blå.
En blå måne! I december! Det är bättre än femtio stjärnfall i augusti. Och långt bättre än en illa sminkad låtsastomte med syntetskägg.
Även Carmen inser vilket guldläge vi har hamnat i. Och som i trance framsäger hon sina djupaste önskningar för framtiden. De som man endast en blå måne högt över kala trädtoppar kan uppfylla:
1. Att våra nyplanterade tryffelplantor ska ta sig.  2. Mer fred på jorden. 3. Mer tryffel under jorden. 4. Överhuvudtaget mer jord på jorden. 5. Mer respekt åt alla feta. 6. Mer fett åt alla magra 7. Att alla grisar ska få böka (lag på det) 8. Fri entré till grannens mullvadsgräsmatta 9. En jämnårig kompis dygnet runt (behöver inte vara gris). 10. En egen busshållplats (som den i Tjörnarp, med mycket tuggummi under).
Och sist men inte minst:
en präktig SKYFFEL
att ösa upp vår skånska
svarta TRYFFEL

Trakasserad! På hemmaplan!

Molntäcket sitter som ett solkigt plåster på jorden och Carmen är deprimerad. Hon sover till tio och vill inte gå promenad. Vad är detta?
Kan det ligga i grisars gener att förvänta sig att slaktas till jul? Nej, så grym kan naturen inte vara. Men kan hon ha hört några antydningar? Folk tror de är vitsiga när de demoniskt leende undrar hur julskinkan mår. Nej såna typer bjuder vi aldrig hem. Inte förrän vi tänkt ut straffet.
Eller – är det möjligt att Carmen är sympatisjuk? Hänger på mattes vinterdepression? När omvärlden tänder ljusslingor i granarna, då slår jag på mina dagsljuslysrör inne. Huset lyser som en manisk fyrbåk i skogen. Det är min hemmabehandling. Tänk om Carmen i symbios med mig vill dela diagnosen? Stackars gris! Stackars oss!
Så händer det sig att jag mot vanan stiger upp i gryningen. Från köket ser jag tipin i bortänden av trädgården. Med kikare ser jag rätt in i halmen. Då upptäcker jag ett gäng skator som dansar omkring framför öppningen. Där skymtar Carmens ansikte, förstenat, stirrrögt. Skatorna gör blixtsnabba utfall in i tipin, hackar i halmen, hoppar ut, in igen, nya attacker. Redan innan jag nått dörrhandtaget har skatorna sjappat.
Tacka fasen att grisen är deprimerad. Trakasserad! På hemmaplan!
Jag har ofta fantiserat om min debut som jägare. Det är tre år sen jag tog jägarexamen men jag har ännu inte avlossat nåt skott mot nån varelse. Kanske skulle det bli ett vildsvin eller ett dödligt trafikskadat rådjur vid vägkanten? Nu står det klart att det är skator, inget annat, som är utvalda. Jag tar fram bössan.
Där är dock några problem. Hunden är skotträdd. Min tomt är bara elvahundra kvadrat. Och Carmens kroppshydda upptar en snabbt ökande andel av dessa. Kanske är inte hagelbössa det bästa.
Vinternatten är lång. Den ger utrymme åt välgenomtänkta planer. Jag  demonterar en gammal ljusslinga, pliktskyldigt inköpt nån gång i ett lamt försök att leva upp till julen. Nu ska den invigas.
Före gryningen sitter slingan på plats runt tipins topp. Den glittrar förföriskt i tusen inbjudande färger. Icke en människa kan upptäcka att den är ansluten till starkströmsuttaget. Ingen skata heller. Och den avskalade ledningen är kamoflerad bakom granris
Det knastrar till i gryningen. En, två, tre gånger.
Carmen är glad igen. Inte minst för att vi kommer att ha fina färska skatfjädrar som julgransprydnad i år.
Och de som skojar om hemmagjord julskinka ska bara veta vem de har att göra med.