Kurragömma i frosten

Äntligen kom frosten! Elva minusgrader satte gyttjan på plats. Höstens oavslutade projekt är förseglade. Spaden ligger fastfrusen i en bottenfrusen rullebör. Över alltihop har snön fallit som en försonande minnesförlust.

Och äntligen slipper vi leta asfalt!

Hela hösten har jag grubblat på hur man ska få Carmen att tänka en hel minut på annat än att böka. Hur ska hon kunna dresseras om hon aldrig har huvudet ovanför markytan? Aldrig lyfter blicken? Aldrig luftar trynet? Asfalt är svaret. Där kan man placera ut tryffel i kontrollerade sökvägar och jobba fokuserat.

Asfalt är lätt sagt men svårt lagt. Enda asfalten i Tjörnarp är parkeringplatsen till Justus tyger. Där är Carmen visserligen favorit och de spar överbliven lunchsallad till henne. Men vad säger kunderna om att förtöja bilarna ute i gyttjan därför att det pågår grisdressyr på parkeringen? Jag har inte vågat antyda önskemålet ens.

Nu har frosten fixat det. Jorden är cementerad och Carmen lyfter blicken och ser sig om. Hallå? Vad är det här? Himmel? Horisont! Omvärld! Som en nyavvand rökare öppnar hon sinnena efter andra sätt att njuta livet.

Det är första gången Carmen trampar snö. Hon dansar runt i åttor med hoppsasteg. Numera promenerar vi på grisars vis: strövar planlöst, driver runt, låter tryne och drömmar styra.

Vi drar upp på berget, det dom kallar ättestupan, en plats jag undviker eftersom där spökar. Men Carmen drar sig gärna dit. Hon går utan koppel, bredvid mig eller några meter bakom. Ibland puffar hon mig i knävecken. Då är det dags för klapp- och kelpaus.

Ibland dröjer hon sig kvar i nåt snår. När hon märker att jag inte är inom synhåll skriker hon till och kommer efter i full galopp.

Jag gömmer mig bakom ett träd. Jag kikar på henne. Hon går och drömmer, strövar vidare, förbi. Jag flyttar mig runt efterhad. Jag vill se vad hon gör om jag är borta. Hon fortsätter förbi cirka trettio meter. Sen stannar hon. Tittar upp. Vart tog hon vägen, matte? Hon vänder sig runt och skannar in 360 grader med huvudet lyft och trynet spetsat.

Sen börjar hon gå i cirkel. Precis som en sökhund. Hon gör cirkeln vidare och vidare. Hon passerar trädet igen och jag gömmer mig bakom, smygkikar. Plötsligt stannar hon upp inför mina fotspår i snön. Sätter ner trynet och snorklar, drar in massvis med luft i häftiga stötar så hela trynet fladdrar.

Precis så låter en lagottohund när den får vittring på tryffel. Som om den snarkar.

Med trynet mot snön följer Carmen mina spår. Hon går i zick-zack i en vindlande bana där mina fotspår bildar mittlinje i snön. Trynet, inte synen, styr henne. Hon närmar sig trädet. Jag håller andan. Nu är hon en meter från mig, på andra sidan. Jag hör hur hon snorklar. Så rundar hon trädet. BU! säger jag. Carmen skriker och grymtar och buffar mig. Hon gör alla dom olika ljud hon kan, en lång sprickfylld upprymd harang. Hon nappar mandel ur min handflata, mjukt, försiktigt,.

Nu vet jag. Hon kan spåra! Nu kan vi börja träna.

Sen mörknade det och vi höll på att inte hitta hem men jag var inte rädd för Carmen gick framför och främst gick hennes tryne.

Tryffel för tillväxt

Jag vet inte varför jag oroar mig så mycket för Carmen. När det blir kallt oroar jag mig för att hon fryser. När jag försover mig oroar jag mig för att hon hungrar. När jag ser henne stå och drömma med trynet mot horisonten oroar jag mig för att hon är ensam. När det regnar hela dagen och Carmen bara ligger i halmen oroar jag mig för att hon är understimulerad. När jag hör grannarna starta motorcykeln tror jag det är Carmens grymtning och i en sekund får jag för mig att det är hon som är ute på vägen och kommer att bli påkörd.

Jag är ingen hönsmamma. Jag har aldrig oroat mig i onödan för mina barn och daltar inte med hunden.

Men grisen?

Folk försöker intala mig att Carmen, hon har det bra. Jag ska inte oroa mig, för tänk bara hur slaktgrisar har det…

Ja och ”tänk på barnen i Afrika…” Men varför ska man jämföra med det värsta tänkbara? Det är väl bättre att jämföra med det bästa möjliga?

Jag tror min oro uppstår när jag är ute på nya vägar utan ledsnöre. Den kunskap som står att få handlar om grisar som ska gödas, betäckas och slaktas. Det handlar om hur man för lägst antal kronor på kortast möjliga tid kan få mest antal köttkilon till högsta pris. Men till mitt projekt finns inga förebilder

Så för att få referenser till ”det bästa” åker jag till Skånes Djurpark och hälsar på Carmens jämnåriga syskon. De föddes alla den 13 juli. Carmens bröder går i hägnet tillsammans med pappa Oscar. Jag stannar chockad. Så små de är! Carmen är dubbelt så stor som sina syskon! Jag skojar inte. Dubbelt!

Syskonen är smågrisar fortfarande, nätta och runda. Carmen är stor och muskulös, men inte tjock. Carmen har midja och man skymtar ryggraden. Hon ligger i storlek mitt emellan sina syskon och sin pappa galten. Carmen är ett lokomotiv medan syskonen är trampbilar.

Djurskötaren säger att det ska jag vara glad för, det tyder på att hon trivs och har det bra. Då växer djur.

Men också djuren på djurparken har det bra och får vad de behöver: mat, utrymme, kel och beundran.

Vad får Carmen som inte syskonen får?

Kan det vara promenaderna? Bokollonen? De långa samtalen?

Nej förstås! Det som tydligast skiljer Carmen från syskonen, det är ju tryffelsmöret i kvällssoppan. Det som skulle stimulera inlärningen stimulerar tydligen även tillväxten.

Så i min forskningsdagbok skriver jag, till alla de övriga fördelarna med tryffel: stimulerar insiktsfull mognad och proportionerlig tillväxt

Dags för Skånes Djurpark att starta tryffelodling, så där bredvid?

Och dags för mig att sluta oroa mig? Nej, det vore farligt. Utan oron skulle jag aldrig söka efter alla dessa samband.

Debut vid tryffelmiddan

I trettonhelgen var det debutantmiddag på Ringsjö Wärdshus. Alla bord var fullbokade före nyår och längs 23:an ringlade sig kön av pirriga förväntansfulla. Det var som biljettsläppet till ”Sagan om Ringen”.

Gästerna bänkade sig, fnissiga. Första gången är ju alltid något särskilt. De kikade runt. Några var säkert redan erfarna. Det verkade så i alla fall. Men vem? De med rosiga kinder och rufsig kalufs? Som hållit på ända sedan morgonen? Det stod liksom en mättad ånga omkring dem. Eller de som sakkunnig redan rättade till sin klädsel, tog av sig glasögonen och la ut snuset?

Har dom gjort det?

Och nu ska jag också snart göra det. Hur kommer detta att förändra mig?

Sen startade serveringen av den delikata femrätters tryffelmenyn.

Ute i värdshusparken gick Carmen och muttrade. Vad skulle dom nu koka ihop? Fanns det nån där inne som ens hade ätit en tiondel så mycket tryffel som hon!? Fanns där nån verklig kännare? Visste dom nu säkert att tryffeln inte fick kokas?

Jag försökte lugna Carmen.

- Dom vet vad dom gör, var så säker. Det blir jättegott.

- Men tänk om folk blir besvikna! Tänk om dom inte gillar tryffelsmaken? Tänk om dom tycker tryffelprojektet är en hajp och börjar kasta ruttna ägg på er? Vad är det för recept? Får dom min ärtsoppa eller?

Carmen gav sig inte. Hon hotade att börja välta bilarna på parkeringen om inte hennes egen soppa blev presenterad. Så jag lovade. Hon blev äntligen nöjd och rullade ihop sig under hasselbuskarna. Ut genom restaurangsfönstret hördes mumlet: ”Det här var banne mig… utsökt!”

Ringsjö Wärdshus recept är hemliga förstås. Här kommer Carmens eget. Dela med 10 för att få en lagom portion för en frusen homo sapiens.

Carmens gröna ärtsoppa med tryffel, ”sus scrofa”

1 kg gröna ärter

4 l vatten

6 gula lökar

1 vitlöksklyfta

20 kryddpepparkorn

4 grönsaksbuljongtärningar

2 lagerblad

6 ättiksgurkor

1/2 flaska torr champagne eller prosecco

5 msk tryffelsmör

Koka upp vattnet. Lägg i lök, kryddpepparkorn, lagerblad och buljongtärningar. Koka 3 minuter. Tillsätt ärterna och koka ytterligare en minut. Plocka upp pepparkornen och lagerbladet. Tag grytan från elden. Kör innehållet med mixer. Värm igen. Hacka ättiksgurkorna fint och rör i. Före serveringen, häll i vinet. Servera i vida låga skålar med en klick tryffelsmör i varje.

Vid ätningen stoppar man ner trynet i skålen, trycker fast näsborrarna mot kanten så det blir vakuum. Öppnar munnen och suger för allt vad man är värd. De sista dropparna slickas med fördel, långsamt och njutningsfullt, tills skålen är blank.

Christina Claesson

Att umgås över artgränsen

Carmen kommer galopperande bakom mig. Det rungar i marken ner mot Tjörnarpssjön, grenarna knakar. Hon travar upp tätt bakom mig. Jag ökar takten. Hon grymtar gällt. Hon trampar mig på hälarna. Jag ökar steget. Hon nafsar i mina jeans och biter mot mina vador. Sen fäller hon mig, med en kraftfull smäll rätt in i knävecken.
Jag har alltid drömt om häst. Som liten ville jag rida till skolan. Hästen skulle stå gömd bakom Bergaskolan och trofast vänta. Mamma förklarade tålmodigt att man inte kan ha häst i radhusträdgård. Men jag presenterade den ena skissen efter den andra på hur tvättrummet kunde byggas om till stall.
Jag har fortsatt drömma om det stora djuret. Trofast vän och länk mellan det vilda och det civiliserade, det farliga och det tämjda. När jag kom till Tjörnarp fantiserade jag om att åka häst och vagn till Bilema. När jag började som berättare på Hovdala slott ville jag ha en springare att rida till slottet på. Jag planerade lämpliga ridvägar mellan Tjörnarp och Brönnestad.
Sen började jag klättra i träd och nu närmar det sig. Att klättra på rep femton meter rätt upp och så lägga sin darrade hand på den där stora grenen som ingen rört förut, det är som att bli utvald kompis till en blåval. Bli gungad av de starka armarna, få kontakt.
Denna längtan efter umgänge över artgränserna kanske är en form av gudslängtan, vad vet jag. Men i kyrkan har jag aldrig upplevt detta hisnande språng över avgrunden som skiljer oss ensamma existenser från varandra.
När jag fick Carmen behandlade jag henne som en valp. Hon fick halsband och hundborste och jag tränade henne att gå fot. När jag såg hur hon växte fick jag kvickt ändra jämförelsebild till ponny annars skulle det gå galet.
Carmen är stark som en oxe nu och tung som en bottenfrusen regnvattentunna. Jag ligger i blåbärsriset och ser hennes huvud ovanför mig, till tre fjärdedelar grova tänder och en hungrig käft. Hjärtat bankar och jag trevar efter en käpp eller sten. Jag ser rätt in i det öppna gapet, den lystna tungan där inne och tänderna i täta rader. Det är så här det är att umgås med det vilda: man blir uppäten.
Sen hör jag hennes röst. Hon grymtar lågt. Gurglar och kurrar. Nästan jollrar. Hon gör sig liten och söt. Står blickstill och tittar i marken.
Då förstår jag.
Jag sätter mig på huk och lägger armen om hennes tjocka hals.
Jag ska inte gå så fort, inte gå ifrån henne. Jag ska stanna ofta och kela. Hon vill inte bedriva joggingstress och motionssport. Hon vill småprata och tramsa. Hon vill umgås över artgränsen.
Jag kliar henne under den feta hakan där skinnet är så lent. Jag säger vackra ord i hennes mjuka öron och krafsar henne på magen. Hon lutar sig tungt mot mig. De stabbiga benen viker sig. Långsamt sjunker hon sidlänges ner i mitt knä. Hon ligger där med slutna ögon och lyssnar på alla vackra namn jag ger henne medan vintersolen sakta sjunker i Tjörnarpssjön och mina ben sakta domnar.