Överbeskyddad?

När jag hämtar Carmen från jobbet som tillfällig markröjare har det just börjat frysa. Hela grisen är inbakad i svart gyttja. Bara ögonen glimmar blanka inifrån den stelnande lerstoden. Hade jag kommit lite senare skulle jag fått ta henne på gaffeltruck. Men nu travar hon tacksam in i släpet på egna ben, lockad av en näve majs på rampen. Snön faller, i takt med temperaturen. Röken stiger ur skorstenarna. Hemma väntar torr ren halm under snedtaket.

Vid midnatt är det åtta minus. Jag går ut med kvällstéet (3 l svartvinsbärs med russin och skivad banan). Rädd att finna henne djupfryst. Men torr, varm och mirkulöst gyttjebefriad dyker hon upp från halmen och doppar trynet i baljan. Öronen är varma och ryggen strålar som en kamin. I åtta minus!

Sover man ute i det vädret då är man bra vild. Ändå är hon tamare än mina innekatter.

Vild och tam. Jag grubblar över den gränsen. För där går också gränsen för mitt ansvar.

I Norrland svälter renarna när betet är isbelagt. Renägarna våndas.

I Stockholm har en kvinna haft elva svanar boende i sin etta.

En tonåring jag känner lade hela sitt sparkapital på att betala sitt marsvins sjukhusbehandling: femtusen kr. Det är förståeligt. Liv är liv, och har man tagit ett ansvar ska man fullfölja det. Men var går gränsen?

Werner Herzog har gjort en dokumentär, “Grizzlyman” (se den!) om en kille som går ut i vildmarken för att hjälpa grizzlybjörnar. Björnarna irriteras av hans närgångenhet och hjälper sig själva genom att äta upp honom.

Föreningen Landtsvinet samlar ägare till Linderödssvin. I medlemsbladet läser jag att största faran för linderödarna är att bli övergödda och daltade med. Det kan på sikt skada överlevnadsförmågan hos dessa genbanksregistrerade djur. Utrotningshot för dem består inte av tjuvjakt och miljögifter utan av proteintungt kraftfoder och vaccinationer. Mänsklig missriktad välmening och inlevelse är en fara.

Att utöva inlevelse som inte bara är en projektion av ens egna behov, det är en nyttig skola. En tuktad empati som ser den andres villkor mer än sina egna emotioner. Kanske är också det en sorts överlevnadsförmåga att utveckla för oss människor?