Brunst i kalendern

En grundläggande rutin för var fertil kvinna är 4-veckorsmarkeringen i kalendern. Somliga ritar kryss, andra skriver ett M. Inte så många har markeringar för sitt tryffelsvins brunstdatum. Inte ens jag har tänkt så långt.

På vårdagjämningen befinner jag mig i Norrland på jobb. Carmen är tryggt installerad på markröjning på Ellavägen, 30 minuters promenad genom skogen hemifrån. Jag har varit uppe sen gryningen för morgonplanet till Sundsvall, jag har undervisat hela dagen och har två timmars paus före ett offentligt framträdande. Jag slänger mig på hotellsängen för en välbehövlig tupplur.

18.15 ringer mobilen. En hastig blick på numret. Nej nej nej..! Min granne meddelar att en gris märkligt lik Carmen promenerar över vägen.

En timme senare finner de ängsliga markröjningsvärdarna Carmen lugnt snarkande i sin hemmahydda hos mig. Hon har alltså rymt – hem!

Griskännare poängterar alltid att grisar är vanedjur. Allt ska gå på rutin. Jag har inte trott på det där riktigt. Ingenting går på rutin hemma hos mig. Om grisar är vanedjur kanske de också kan vänja sig vid flexibilitet och kaos?

Ändock försöker jag alltid hålla 18 som riktpunkt för kvällsmålet. Så jag ser inom mig hur Carmen blivit hungrig vid 6-tiden och när ingen mat var i sikte har hon helt enkelt marscherat hem, dit där maten brukar serveras.

Å! Den lilla grisen, ensam i skogen! Hela långa vägen! Med svidande mage och hemlängtan. Tänk om hon hade gått vilse! Mitt hjärta gnyr. Samtidigt gläds jag åt att det var hem hon gick och inte bort.

Hur tog hon sig ut? Mardrömmen är att hon forcerar eltråden. Då har jag ingen chans att hålla henne på plats. Men stängslet är orört. Hon har i stället knuffat iväg sin hydda och smitit ut bakom den. En kraftprestation verkligen – själv kan jag nätt och jämnt bära hyddan demonterad i fyra delar.

Carmen återbördas till sin marktjänst, allt är lugnt när jag fyra dagar senare återvänder hem.

– Hon var lite konstig, säger röjvärdinnan, hon ville inte äta dom dagarna och var orolig.

Plötsligt dyker kalendern upp i mitt minne. Jäklar. När var det sist? Jag lyfter Carmens knorr och kikar under. Jo, klart svullen.

Ett helt annat scenario dyker upp för min inre syn. På vårdagjämningen var Carmen senast synlig vid lunchtid på Ellavägen innan hon dök upp hemma hos mig. Fem timmar senare. Ensam i skogen. Brunstig.

Klockan 19 återfinns hon lugnt snarkande i sin hemmahydda utan att ens ha fått någon kvällsmat denna dag.

Nu är den stora frågan om hon verkligen var ensam i skogen.

Den som lever om tre veckor får se.

Vem gräver djupast?

Många frågar hur Carmen ska sluta. Det enda svar jag befattar mig med är: som framgångsrik tryffelgris. Och i veckan har en avgörande vändpunkt uppenbarats.

En kväll kommer Carmen hem till sin skogshage och finner en grävmaskin intill en nygrävd djup grop. Hon fryser och spelar död. Gropen har raka kanter och är djupare än någon hon tidigare sett.

Carmen smyger därifrån, ner till sitt spa, som är en bit av bäcken som jag avdelat med eltråd. Hon vältrar sig i porlande iskallt källvatten. Sen sjunker hon ner till hakan och begrundar situationen.

Folk säger att hon aldrig kommer att finna någon tryffel. De skrattar bakom hennes rygg. Tryffelgrisar, det har vi inte i Skåne. Ingen tryffel heller. Och Tjörnarp! Där jorden är sur som filmjölk. Där pH: t ligger runt 4,5! Det skulle behövas 75 ton kalk för att få upp ett hektar till tryffelnivån 7. Odla tryffel, det kommer aldrig att gå.

Har grävskopan kommit för att ta hennes plats? Är Carmen ratad? Kanske är den där gropen rent av en ersättning för det slutgiltiga julbord som aldrig fick se henne framdukad?

Carmen är bedrövad. Men källvattnet renar Carmens grumliga sinne. Hon stiger upp, ruskar på sig och travar fram till grävskopan för att ställa en rak fråga.

Grävmaskinen står där för att gräva nytt avlopp åt mig. Infiltrationsbädd och miljöcertifierat, jättefint (och dyrt). Missförståndet reds ut, som i alla bra sagor. Carmen och grävmaskinen bekantar sig. Tryne och skopa jämförs. Det ena går slumpmässigt fram på känsla och efterlämnar en ojämn och mullrik yta. Den andra skär raka spår rätt ner, med jämna kanter och knivskarpt avklippta rötter.

Under tiden strosar jag runt i spåren av bådas vedermödor. Är det inte märkligt mycket lera här? Det har jag inte tänkt på förut.

Jag tar ett jordprov. Går in och torkar det på braskaminen. Spär ut med lika delar destillerat vatten, filtrerar. Doppar pH-mätaren. Sen tappar jag hakan. 6,43! I Carmens hage!

Följande dag tar jag ytterligare fyra prov i närheten och det varierar mellan 5,9 och 6,9. Så högt har vi bara hittat i Ignaberga och Hammars park i Limhamn.

Jag går ut och kramar om Carmen och dunkar grävmaskinen i ryggen. Nu ska vi fira! Vad vill ni ha? Champagne? Prosecco?

Vatten duger bra, svarar Carmen. Men du, tillägger hon, man behöver inte gå över ån för att hämta det.

Smittar grisutseende?

Cirka 2 kg av en människas kroppsvikt lär bestå av bakterier. Fascinerande! Jag är noga med hygienen när jag umgås med gris. Byter kläder i farstun och tvättar händerna. Ändå är det som om nåt, som inte fanns där förr, har smugit sig in i min kropp.

Jag undrar: smittar gris? I så fall, hur många kilo av mig består av Carmen? Och hur mycket av det sitter i ögonen? När jag är bortrest tycker jag mig se henne överallt.

Jag lämnar Carmen i ny mobil hydda i Martas blivande potatisland. Tre timmar senare sitter jag på planet till England ihop med några Tjörnarpsföretagare. Vi ska besöka en tryffelplantskola. Ingen runt mig kan ana att jag för en stund sen snackade med grisen. Jag, däremot, ser bara grisar överallt.

I stolen framför sitter en mogen galt med gråsprängd borst. Jag hejdar handen i luften just innan jag ska klappa den. I stolsraden bredvid sitter en ung gylta, lätt övergödd som de är nuförtiden, och läser en bok med glasögon halvvägs ner på trynet. Blicken nerfälld på det där typiska grissättet, låtsas att hon inte bryr sig. Men vaksamheten spänner över pannan.

Sen kommer maten och alla trynen liksom förlängs. Nackmusklerna spänner på galten framför. Gyltan bredvid sträcker ner trynet och sniffar innan hon med en blixtsnabb rörelse har sugit i sig hela laxskivan.

Flygvärdinnornas polerade klövar rakar ivrigt in resterna. Bråttom, som alltid, när det handlar om mat . Nu ska de kvickt ut i cockpiten och slicka i sig såsresterna. Sen fram med parfymen.

Grisarna trampar sedan typiskt ner varann i rusningen till bagagebandet. Suggornas rumpor vaggar fram och jag skymtar konturen av knorrar som pressats ner bakom byxtyget.

Utanför Manchester träffar vi tryffelträdsodlaren. Han har en PhD i svampar och är charmerande och bildad. I växthuset har han 15000 spirande ekplantor som till hösten ska skickas iväg, tryffelokulerade, till olika hörn av världen.

Vi resonerar om hur många vi ska beställa till Tjörnarp. Tre tusen? Eller tio? Han håller färgen länge. Men när jag visar en bild på Carmen i min kamera spricker han upp. Unggaltens friska bett visar sig och en oförställd grymtning hörs.

Från mitt inre stiger något jag inte kan hejda. Ett rungande röff-röff.

Vi ser häpna på varandra. Förenade i samma smitta, det globala grisviruset.

Behövs bygglov?

Plötsligt rungar det till i huset. Det låter som en lavin som rasar från taket. Det är bara det, att snön har smält för längesen. Det är ingen lavin. Det är Carmen som byter sida i sömnen.

Carmens koja är fastskruvad i husfasaden. I augusti hade där kunnat få plats tjugo grisar i hennes storlek. Nu skakar huset var gång hon vänder sig.

Längst in i garderoben ligger en massa halvstickade babytröjor. Det är en klassiker. Barnen växte fortare än sticketyget, och ansatserna glömdes bort i en härva med garn.

Nu har jag hamnat i ett liknande tillstånd. Men i stället för koftor är det griskojor. Carmen växer fortare än mina kreativa projekt.

Första skjulet gick på en dag, jag tog vad jag hade: två skivor plåt på tre reglar fastskruvade i väggen. På undersidan frigolit och masonit. Tätt och funktionellt, men inte särskilt vackert.

När hon flyttade ut i skogsbrynet fick hon en teepee. Jag surfade en vecka på internet efter ritningarna från den amerikanska ursprungsbefolkningen, köpte vaxduk på Bilema, högg hasselstörar i skogen. Låg på knä på vardagsrumsgolvet och klippte och klistrade med mattejp och kardborrband.

Det blev fantasifullt och funktionellt. Tänk om indianerna hade haft kardborrband! Då hade vi inte haft Bush i Vita Huset, och Vita Huset hade inte varit Hus utan Teepee.

Teepeen varade till jul, när Carmen fick för sig att ta köksutgången. Duken sprack och sen använde hon störarna som ryggkliare. (Idag räcker de bara till tandpetare.)

Jag började en ny uppfinning: en pyramid av OSB-board. Min vän arkitekten gav goda råd. Gör en modell först, bad han. Också av grisen.

Jag satte mig och gjorde Carmenmodeller av kartongbitar. Jag gick ut med måttbandet och mätte grisen. Jag kom på att man kunde så gräsfrö på modellen så den fick grön ragg. Gulligt! Bästa julprydnaden nånsin!

Sen gjorde jag likadant med kartonghyddan som fick grönt stråtak, och flaggstång på taket, ett tårtljus med sidennäsduk. Modellen blev ett konstverk! Men grisen växte under tiden. Hade jag byggt efter modellen skulle Carmen idag möjligen kunna använda resultatet som cykelhjälm.

Nu skakar huset igen. Jag hör fasaden knaka. Nu är det bråttom.

Kaos är uppfinningarnas moder och nöden är granne med gud. Jag får gå ner i källaren och rota. Här gäller det att uppfinna kvickt. Man får ta vad man har och bygga modellen samtidigt, i bakhuvudet. För, ärligt talat, hur många stora romaner skulle nånsin blivit skrivna om författarna först skulle skaffat bygglov?