En grundläggande rutin för var fertil kvinna är 4-veckorsmarkeringen i kalendern. Somliga ritar kryss, andra skriver ett M. Inte så många har markeringar för sitt tryffelsvins brunstdatum. Inte ens jag har tänkt så långt.
På vårdagjämningen befinner jag mig i Norrland på jobb. Carmen är tryggt installerad på markröjning på Ellavägen, 30 minuters promenad genom skogen hemifrån. Jag har varit uppe sen gryningen för morgonplanet till Sundsvall, jag har undervisat hela dagen och har två timmars paus före ett offentligt framträdande. Jag slänger mig på hotellsängen för en välbehövlig tupplur.
18.15 ringer mobilen. En hastig blick på numret. Nej nej nej..! Min granne meddelar att en gris märkligt lik Carmen promenerar över vägen.
En timme senare finner de ängsliga markröjningsvärdarna Carmen lugnt snarkande i sin hemmahydda hos mig. Hon har alltså rymt – hem!
Griskännare poängterar alltid att grisar är vanedjur. Allt ska gå på rutin. Jag har inte trott på det där riktigt. Ingenting går på rutin hemma hos mig. Om grisar är vanedjur kanske de också kan vänja sig vid flexibilitet och kaos?
Ändock försöker jag alltid hålla 18 som riktpunkt för kvällsmålet. Så jag ser inom mig hur Carmen blivit hungrig vid 6-tiden och när ingen mat var i sikte har hon helt enkelt marscherat hem, dit där maten brukar serveras.
Å! Den lilla grisen, ensam i skogen! Hela långa vägen! Med svidande mage och hemlängtan. Tänk om hon hade gått vilse! Mitt hjärta gnyr. Samtidigt gläds jag åt att det var hem hon gick och inte bort.
Hur tog hon sig ut? Mardrömmen är att hon forcerar eltråden. Då har jag ingen chans att hålla henne på plats. Men stängslet är orört. Hon har i stället knuffat iväg sin hydda och smitit ut bakom den. En kraftprestation verkligen – själv kan jag nätt och jämnt bära hyddan demonterad i fyra delar.
Carmen återbördas till sin marktjänst, allt är lugnt när jag fyra dagar senare återvänder hem.
– Hon var lite konstig, säger röjvärdinnan, hon ville inte äta dom dagarna och var orolig.
Plötsligt dyker kalendern upp i mitt minne. Jäklar. När var det sist? Jag lyfter Carmens knorr och kikar under. Jo, klart svullen.
Ett helt annat scenario dyker upp för min inre syn. På vårdagjämningen var Carmen senast synlig vid lunchtid på Ellavägen innan hon dök upp hemma hos mig. Fem timmar senare. Ensam i skogen. Brunstig.
Klockan 19 återfinns hon lugnt snarkande i sin hemmahydda utan att ens ha fått någon kvällsmat denna dag.
Nu är den stora frågan om hon verkligen var ensam i skogen.
Den som lever om tre veckor får se.
Senaste kommentarer