Det ordnar sig

Många människor pratar med djur. Märkligare är att det finns dom som påstår att djuren pratar tillbaka, med röst och dialekt och allt. Hrm, jag vet inte. Skulle ge mycket för att uppleva det.

Jag betalade en gång flera tusen för en weekendkurs i djurprat. Kursledaren var en fullfjädrad psykopat, det var nästan värt pengarna bara att se hur skickligt hon manipulerade deltagarnas önskan att få uppleva något extraordinärt.

Man ska inte raljera över andras erfarenheter, det må vara UFO, djurprat eller spöken. Men det skadar inte att ibland ifrågasätta slutsatserna.

Mina egna erfarenheter utgår från hund, katt, träd och, förstås, Carmen.

Hunden är en känslovarnare. Hon kan kasta sig direkt från djup sömn upp i min famn, bara för att jag har sett ett jobbigt inslag på tv-nyheterna. Förtvivlat klängande slickar hon mitt ansikte. Men några ord har jag aldrig hört.

Katterna har nåt som är hallucinogent. De triggar igång luktminnen. William kommer in och luktar choklad som när jag var nio, ögonkakao med standardmjölk i tetra. Kemal kan förflytta mig till simhallsbadet i Malmö en dag när jag var tolv, med just den klordoften. Men ord – aldrig.

Carmen är inte särskilt känslomässig eller hallucinogen. Hon är problemlösare. En stund med Carmen lugnar mig alltid. ”Det ordnar sig” tycks vara hennes credo. Det kommer alltid som en tanke i mitt eget huvud.

Det kan låta banalt, till och med slappt och passiviserat.

– Vadå, ordnar sig? Hur? Vad ska jag ta mig till?

– Jamen, det ordnar sig. Hon ser lugnt hemlighetsfull ut.

Med de orden ringande i öronen vänder jag tillbaka till min problemfyllda tillvaro. Jag väntar uppmärksamt på att den magiska lösningen ska uppenbara sig. Och tro det eller ej – då upptäcker jag alltid lösningen. Plötsligt kommer man på det. Plötsligt ringer det nån. Plötsligt är där en artikel i tidningen som ger svaret. Plötsligt snubblar jag över just den där slangklämman, eller den där länken, eller det där ordet som jag behöver så desperat just idag. Jag blickar ut mot Carmenhägnet och hon stannar upp i bökandet och blickar tillbaka.

– Vad var det jag sa, hör jag som ett vindsus i ventilen. Det ordnar sig.

Det som göms i i toa kommer upp i soa

En kompis som frossar i folkloristik påstår att grisar bökar för att gräva upp jävulen ur underjorden. Sånt vill jag inte höra talas om.

– Beslå inte min gris med sånt trams. Tomtar, troll och underjordiska beläten, de finns inte nu för tiden.

Men med en familjemedlem som bokstavligen äter jord kan man en dag upptäcka samband man tidigare inte trott på.

Mitt nya avlopp är snart klart. Då ska allt passera infiltrationsbädden och renat sippra ut i bäcken.

Efterhand som Carmen bökar färdigt i sin skogshage flyttar jag hägnet. Stegvis närmar vi oss det gamla avloppsdiket. Nu måste jag snart ta ställning. Ska jag låta henne böka upp det gamla diket?

Hunden hade ett sår som inte ville läka. Till slut fick hon kolloidalt silver. Jag tog en slurk själv, mot hålet i kindtanden. Silverjoner passerar rakt igenom. Hunden kissar i rabatten och jag på toaletten. Det tog en vecka sen skymtade ett tydligt silverskimmer kring Carmens panna. Sambandet var som en uppenbarelse: Allt vi släpper ifrån oss dyker så småningom upp i eller omkring grisen. Vad som göms på toa dyker upp i soa.

Jag började förhöra alla gäster om mediciner de tar. Penicillin? Anti-depressiva? P-piller? Sötningsmedel? Nå, i så fall måste jag å Carmens vägnar be er hålla er tills ni kommer hem till stan. Ut i mitt avlopp går det inte. Hårt? Kanske. Det minskade i ett slag besöksfrekvensen och påsken blev ljuvligt fridfull.

Sen funderade jag. Det är ju inte bara mediciner som går ut i avloppet. Var fertil kvinna släpper månatligen ut ett obefruktat ägg och spontana aborter som man inte ens själv noterar, de spolas ut i jorden. Vart tar alla dessa små embryon vägen?

Plötsligt stod allt klart: Tomtar, troll. Älvor, oknytt. Mänskliga anlag som i underjordens fuktiga mylla fortsätter att gro. I brist på ljus och värme muterar de. Långt omsider öppnar sig en rotvälta och föder ett troll. Kommer en gris och bökar upp en älva. Lägger grannen ner jordvärme och sen sitter små skugglika konturer kvällstid och mumlar på vedbodtaket. Mänskliga avbilder i förvrängd form.

Därför finns inga tomtar och älvor i stan. Och de få som finns kvar på landet är alla utrotningshotade av nya avlopp.

Klart jag ska låta Carmen böka i det gamla diket. Och sen tar vi en tur till den nya avgrundsdjupa rotvältan vid sjön.

Om Kungen kommer

Om kungen kommer
Att Carmen är Sveriges första och enda tryffelgris sprider sig sakta. Turisterna börjar strömma till Tjörnarp. Under påsken kom det minst tolv stycken.
Och ryktet sprider sig långsamt över länsgränsen. Carmen är omnämnd i Svenska Dagbladet och häromdan kom den femte lokalradiostationen och bad att få göra reportage. Nu väntar vi bara på att kungl. hofvet ska höra av sig och anhålla om audiens.
Häromveckan i Kristianstad hörde jag en kvinna berätta om en favoritlek i barndomen: “kungen kommer”. Leken bestod i att de städade och städade i väntan på att kungen skulle komma. Kom kungen? Nä, förstås. De bara städade och väntade.
Fascinerande.
Carmens kommentar var också:
–Fascinerande.
Sen, efter en tankfull paus:
–Vi kanske skulle städa?
Tanken är löjeväckande. Grisens själva natur är precis det motsatta: Grisa ner. Riva upp. Stöka till.
–Glöm det, svarar jag. Vi skulle göra oss löjliga. Om kungen kom hit och såg en prydlig gris i ett välstädat hägn skulle han genomskåda oss direkt.
Men tanken dröjer sig kvar. Tänk om kungen verkligen kommer? Vi borde ha nåt …högtidligt. En värdig presentation.
Jag blir rörd över Carmens förutseende. Att bana väg i en framtida tradition, det förpliktar. Klart hon har rätt! Vi måste ha en ritual!
Röd matta? Nä den kommer inte att vara röd så länge. Men nåt att sitta på! En sten kanske, med en mjuk kudde på. Med guldtofsar. Och något att dricka och ett tilltugg. Prosecco med tryffelchips, får det bli.
Carmen lyssnar bara med ena örat. Hon tittar drömmande in mot de täta snåren vid bäcken.
–Vi måste hitta på en bra lek, säger hon.
–Lek? Vad menar du?
–Att leka med kungen. När han kommer.
Vad är hon ute efter? Varför ser hon så illmarig ut? Och var kommer  den där starka tunga tryffeldoften plötsligt från?
–Carmen, vad har du i tankarna?
–Jo, kanske kungen kunde följa med in i skogen….
Hon fladdrar förföriskt med de tunga ögonfransarna.
–… och sen kunde han och jag leka “drottningen kommer”.
Där står hon, den högtidliga traditionsskaperskan, och trampar redan otålig.
–Skäms på dig Carmen, säger jag strängt. Gå iväg och böka med dig.
Sen går jag in och ringer återbud till hovet.

Den skapande helgen

Helg nu igen? Vad är det för djur som ska stryka med denna gången? Carmen och jag delar samma beklämning inför helger. Vardag är liv och skapande. Helger är destruktiv nedbryting.

Var mänsklig högtid käver sitt djuroffer. Nu är det lammens tur. I vintras var det grisen. Sen är det sillen, kräftan, gåsen… Carmen tror inte på heliga syften. De är bara svepskäl för att frossa på ännu en smaskig medvarelse. Jag berättar för henne om uppståndelsen, men hon kontrar på sitt jordnära vis:

– Det var väl intressant att ni offrade en av era egna för en gångs skull.

Det är en aspekt som tål att reflekteras över, så jag åker till det närbelägna köptemplet och mediterar i närbutiken. Sinnet klarnar och jag får en vision. Jag ber expediten demonstrera en trimmer och undrar om den fungerar på gris.

– Jag har använt den på en kinesisk nakenhund och det gick bra, svarar hon oskyldigt.

Skojar hon? Vad ska trimmas på en nakenhund? Nä, hon avger ingen humorsignal. Men ingen kan beskylla henne för att ha givit felaktig säljinformation.

Jag köper trimmern. Den fungerar. Jag snaggar Carmens tjocka punkkalufs som vuxit sig så kraftig under vintern.

Påsken, förklarar jag, är en skapande helg. Videkissar och vitsippor slår ut och människorna vallfärdar på konstrundor för att uppleva det sköna. Du förstår, Carmen, vår uppgift här på jorden är att försköna den. Livet är ett konstverk. Följ med mig.

Med Carmens panntofs i handen går jag bort till bambuhäcken. Jag väljer ut en fin bambustängel. Carmen väljer tjugo, hon ska ju alltid överdriva. Sen tillverkar vi äkta Carmenborstpenslar med gröna skaft av färskplockad bambu. Tunna penslar och tjocka, för akvarell och kalligrafi.

– Stå still, säger jag till Carmen. Du ska inte slaktas, du ska tvärtom. Du ska förevigas.

Jag doppar Carmenpenseln i färg. Det går som ett sus bland videkissar och vitsippor. Stor konst skapas. Ett porträtt målat med den avporträtterade själv som verktyg – det måste vara en ny konstform?

– Det var djupt, nickar Carmen när hon ser resultatet. Det skulle vi nästan fira! Vi gör fest! Äggtoddy?

När toddyn och allt det andra var urdrucket kom vi på att vi kunde kalla det påsk.