Kan inte – måste hem och mata grisen

Jag ska hem och mata grisen. Bättre kan det inte sägas när man måste gå. Det är ingen som invänder.
De flesta tror förstås att man skojar. Ha ha, hon har kommit på en grej. Att nobba så att folk skrattar.
Vill du komma på min femtioårsdag? Nej tyvärr jag måste hem och mata grisen. Vill du åka på romantisk weekend till Venedig – jag bjuder? Nej tyvärr, jag måste hem och mata grisen. Kan du ta den här ministerposten som blivit ledig? Nej tyvärr, jag måste hem och mata grisen.
Men dom som vet, dom fattar. Är det något man inte får missa, så är det mata grisen. Vattna blommorna, det kan stå över en dag. Tvätta golven kan stå över en månad. Men mata grisen, där finns ingen pardon.
Förälskelse är längtan efter förändring. Så är det åtminstone med mig. Jag vill lära mig det som den andre kan. Kunna det, bli sån, vara där. När jag sedan kan det, har blivit sån, har varit där, då upphör förälskelsen. Ifall inte den andre samtidigt har fortsatt att utvecklas. Det låter kanske krasst och oromantiskt. Men det är typiskt ett sånt där läge som jag tvingats gilla. Jag lär mig de mest knasiga saker och sen går jag vidare, som ett livs levande kuriosakabinett.
Eldslukning och bågskytte kan man överge. Bonsaiträd kan man sälja på Blocket. Ofullbordade romaner kan man elda brasan med. Barnen växer upp och klarar sig allt bättre själva och männen, de hittar så småningom en annan. Men en liten gris som man matar och pratar och promenerar med? Som har både skogens fulla frihet och samtidigt hemmets trygga värn? Som får respekt och kel och beröm? Som lärt sig att världen är god och människorna vill mitt allra bästa? Hur ska jag nånsin kunna sluta att mata henne? Vart skulle hon ta vägen?
Hur det ska sluta kan man inte veta. Men en sak är säker: Carmen kan jag inte lämna oavslutad.
Carmen har försatt mig i en livskris. I stället för att gå bort för att gå vidare måste jag gå hem för gå vidare. Hem och mata grisen.
Jag fattar beslutet. Jag tingar en valp, en riktig dyrhund. En äkta lagotto romagnolo från tryffelexpertisen på Gotland. Carmen ska få en jobbarpartner och alla små tryfflar i Skånes land kan bara börja huka sig, för snart kommer vi.

Tungt jobb som jordvält

Det var en slump att jag kom på det. Carmen har lärt sig ligga på kommando. Mina trädklättringshandskar har gumminoppor på insidan för greppets skull. Jag kliade Carmen under hakan. Å en sån ljuvlig friktion! Grymtande lade hon sig ner och vältrade runt på rygg. Mera! Mera! Klövarna sparkade i luften. Efteråt var marken slät och platt.
Alla frågar hur mycket Carmen väger. Eftersom hon inte får plats på badrumsvågen är det svårt att svara.
När jag jobbade på fängelse träffade man många som hade unika förmågor. Det kanske hör till kriminaliteten, men mest tror jag det hör till fångenskapen att utveckla egenskaper som profilerar en, när man hasar där i plasttofflor. En kille kunde säga folks vikt bara genom att titta på dem. Han prickade på kilot rätt. Också exakt hur många gram de hade gått upp eller ner sen sist. Jag vet inte vad han satt för, kanske hade han sålt grejer där grammen var viktiga.
Vi skulle behövt den blicken här. Hur mycket väger grisen nu? Alla vill veta. För grisens enda värde är att öka kvickt i vikt och billigt producera ett kotlettberg.
Carmen är tung. Om hon trampar en på tårna känns det.
I Carmens babyhage, i trädgården, är jorden genombökad ner till grundvattennivå. Varenda ogräsrot uppäten. Nu ska det bli fin gräsmatta. Jag hackar och krattar i två dar. Köper gräsfrön. Man skulle behöva en vält. Jag ser mig omkring. Vad kan jag ta?
Hrmm… Stunden är kommen. Nu måste jag veta vad Carmen verkligen väger. På Skånes djurpark lånar en snäll skötare ut ett måttband graderat med olika streck och bilder på gris och ko.
–Stå  still Carmen! Vi ska se om du håller måttet.
Jag spänner måttbandet runt hennes bröst, precis bakom frambenen. Passar in grisbilden mot kilostrecken. 123!!!
Etthundratjugotre kilo. Kan det månne vara tungt nog?
Med gumminoppade handskar och en påse torkade aprikoser leder jag Carmen till den blivande gräsmattan. Ut med fröna. Carmen tittar förundrat på.
–Såja Carmen, nu är det din tur.
Med gumminoppor och aprikoser genomförs dressyren med lätthet och elegans. Fågelkvittret tystnar, dom sitter alla i björken med gapande näbbar och beskådar Carmen som vältrar runt. Efter en timme är jorden slät och packad som en marsipanlimpa. Och välten reser sig och trippar på egna ben, lätt och lycklig, mot sin skogshage. Hon stannar och ruskar på sig och gräsfrön dansar, lätta som mygg, omkring henne