Dygnsvilans dilemma

När Carmen kom till mig föreställde jag mig att vi skulle åka Skåne runt som ett par ambulerande golddiggers. Hon i ett cirkusgrannt släp och jag i skåpbil, med keps och en stukad gauloise i mungipan. Lite Korsika så där, vilt och vackert.
Det byggde på min vision att vi skulle vara mobila. Nomader.
Konflikten mellan bofasta och nomader har styrt historien. Det allra första mordet, då Kain slog ihjäl Abel, var kampen mellan stadsbyggaren Kain och herden Abel. Samma konflikt tar idag form av krig. Den bofaste sätter upp stängsel, lås och regler. Nomaden gästar hela jorden.
Hela jordklotet nu håller på att mutas in av de bofasta. Boendet har blivit livsprojekt och skatteverket kräver att man ska mantalsskriva sig på den plats där man har sin huvudsakliga dygnsvila. Och att vara flykting-nomad är ingen äventyrsdröm.
I hjärtat har jag alltid sympatiserat mer med nomaden. Men dygnsvilan blir jobbig om man inte har tak över huvudet.
I livet med Carmen har jag ägnat mer tid åt att bygga och reparera hyddor, än jag matat, pratat, söktränat och promenerat henne.
När hon var liten bodde hon ett tag i teepee, ett nomadtält, vilt och vackert. Det var enestörar, vaxduk och kardborrband. Det var bärbart, vägde sju kg och fick plats på en cykelkärra. Det varade i fem månader sen låg teepeen spridd i trasor över Rovbackakärret.
Då byggde jag mobilt-stabilt med mbd-skiva, träsockel och vingmuttrar. Det fick plats på släpet – var släpbart. Det varade nio månader men segnade bitvis inför varje brunstattack.
Sen kom sommaren lyckligtvis och jag kläckte en superlösning: ett solparasoll fastsurrat vid den kapade stammen av en gammal rhododendron. Rotfast och omöjligt att välta, med svaj som motstod skrubbningsattacker. Bärbart – men knappast mobilt. Där älskade Carmen att snarka sig igenom sin dygnsvila. Men det är inget som skyddar mot höstvind och kyla.
Nu har jag stelopererat den mobil-stabila hyddan. Skruvdragaren körde vilt från alla tänkbara vinklar. 100 skruvar och nu står den där den står, på en liten kulle med avrinning.
Men den mobila visionen är skrinlagd och frågan är nu hur den vilda och vackra drömmen om ambulerande golddiggers ska uppfyllas?

Tjörnarp på Europakartan

Där låg Carmen hela sommaren och var halt. Mirakelelixir från Somalia i all ära – kanske var det ändå en 3 liters glasburk nere i Höör som till slut fick henne på benen.

Det kom nämligen en italiensk delegation från den umbriska staden Città di Castello. Det var artisterna till Hööroperan, samt kulturchef och vice borgmästare. De överbringade en gåva till kommunledningen. Svart tryffel i en mängd som aldrig skådats norr om Stehag. I kronor räknad skulle den räckt till att köpa halva Småland.

Att Höör har kulturutbyte med en ort mitt i det italienska tryffeldistriktet, det hade vi ingen aning om när Carmen kom till Tjörnarp. Det är en synkronicitet som man kan grubbla sig andlig på.

Locket lyftes och buren av en sydlig ringsjövind blåste tryffeldoften ända till Tjörnarp och sipprade in i Carmens tryne.

– Var e han, borgmästarn, grymtade Carmen, jag vill träffa karln!

– Vice borgmästaren, rättade jag.

– Strunt samma, sa Carmen, ta hit han!

Vad skulle vi bjuda dem på? En upplevelse! En gåva som motsvarade den förnäma tryffeln!

Radiomasten mitt i byn? Återvinningsstationen på torget? Knappast.

Vi enades om ett besök i tygaffären. Och så gamla tegelugnen. Inte så gammal som Colosseum men ändå, nästan 150 år.

Carmen var inte nöjd. Det var inte storslaget tillräckligt för en borgmästare, inte ens vice.

Vi smed planer hela natten, Carmen, Lena och jag.

På morgonen ringde vi mottagningskommittèn och gav förhållningsorder om färdvägen.

Vi väntade i trekorset vid Ellavägen. Rustade till tänderna med guld, siden, knivar och solglasögon hade vi tagit skepnad av läskigt nyrika tryffeljägare, och skylten som förr pekade mot Sösdala hade vi målat om: Città di Castello 1787 km, Tjörnarp 0,1 km.

När delegationen anlände kastade sig borgmästarn ut i farten när han såg sin hemorts namn. Jag stack Carmens koppel i hans näve och så överlämnade vi vår storslagna gåva: en pensel gjord av Carmens borst samt ett porträtt av Carmen målat med samma pensel. Carmen tappade fattningen och improviserade iväg italienarna in i myskmadran. Det blev lite uppståndelse men alla var hela, om än inte rena, när gästföljet drog vidare.

Nästa dag kungjordes att Höör och Città di Castello nu ska teckna formellt vänortsavtal under EU:s överinseende.

– Vad sa du till dom, frågade jag Carmen.

Det vill hon inte avslöja men hur det än gick till så satte hon Tjörnarp på Europakartan och i november är vi bjudna till Umbrien.

Haltande sommar

För några år sen gick jag kurs i jägarexamen, enda kvinnan bland tolv väderbitna göingar. Frågan gick runt, varför vi ville lära oss jakt. En efter en svarade: Bra anledning att komma ut i naturen… Studera det ekologiska sambandet… Måste hålla efter viltet…

Frågan kom till mig. Jag vill lära mig döda, svarade jag.

Hrm. Ett förtydligande krävdes, märkte jag. Jo jag hade två tonåringar hemma, den ena vegetarian, den andra vegan. Det var livliga etiska diskussioner kring matbordet, kan jag lova. Jag bestämde mig för att om jag inte kunde lära mig döda så hade jag ingen rätt att äta kött. Kan jag inte döda måste även jag bli vegetarian.

Jag hade också sett min katt plågsamt självdö efter en påkörning innan jag hade hunnit fundera ut vad jag skulle ta mig till. Fordon är vapen och var förare en presumtiv jägare. Man måste veta hur man gör.

Jägarexamen var alltså ett etiskt projekt. Jag fick jägarbeviset och har även varit med på jakt. Men har ännu inte dödat.

I somras aktualiserades frågan på ett sätt jag inte hade anat. Carmen blev svårt halt på höger framben. Veterinären kom hit, kastade en blick på henne och konstaterade ”bogbladsartros”. Vanligt hos grisar som växer fort och belastar frambenen med 75 procent av vikten. Kan möjligen läka ut om hon får vila. Vänta och se. Men troligen måste hon avlivas.

Carmen fick en smärtstillande spruta och jag väntade och såg.

Jag byggde en sommarhage nära huset, intill kärret. Jag surrade fast ett solparasoll på stumpen av ett kapat träd och la tjockt med torr halm under. En sjukbädd som hon inte kunde välta. När solen sken njöt hon nog ändå, men sov nästan dygnet runt. När det blev för varmt låg hon i kärret, nergrävd till hakan i gyttja.

Jag funderade. Carmen var inte ens ett år gammal. Vuxit fort har hon, men är inte fet. Hon är muskulös och vältränad. Och linderödare! Ingen framavlad industrigris!

Ny veterinär. Kanske muskelinflammation? tänkte denna. Vi provar antibiotika. Blir det bättre är det det. Annars E-vitamin och mineraler. Vila. Vänta och se.

Jag väntade och såg. Höger skuldra putade ut som en hård potatis. Carmen hade ont och ville inte gå ut. Hon som älskar att skutta mellan träden vände i grindhålet och gick in i en smärtdepression.

Det regnade. I källaren steg översvämningsvattnet. Kärret förvandlades till insjö. Carmens halm blev våt. Jag fick den sista torra fjolårshalmen från Skånes Djurpark när källarvattnet överskred stövelskaften. Antibiotikakurens tolv dar passerade. Hältan var kvar.

Soliga kvällar sträckte jag ut mig intill Carmen i halmen under parasollet. Jag pratade och sjöng. Hon låg med slutna ögon, gruffade och pep, småprat på sitt grisvis. Jag strök hennes kompakta rygg. Hur skulle det gå till? Var skulle man göra av denna stora kropp när hon var död? Ta hit en grävmaskin? Nä, det vore väl slöseri. Om jag var Carmen skulle jag föredra att vila på matbordet framför ruttna i jorden.

Ska hon bli kött, då kan hon inte avlivas med spruta. Men aldrig i livet att jag skickar iväg henne till ett slakteri! Det är djurens privilegium att de inte vet att de ska dö. Att skicka dem till slakteri är att påtvinga dem en dödsångest de bör leva utan.

Jag talar med en jägare. Om det blir aktuellt kan han komma hem till mig. Med studsare på nära håll ska det gå fort. Hon kommer inte att hinna bli rädd eller få ont.

Är det min uppgift att göra det själv? Är det nu jag ska ta steget, att lära mig döda?

Från lokalföreningen köper jag hem E-vitamin med selen, 1 liter. 2 kg vitlökspulver, kan inte skada. Var morgon doserar jag tillskottet i Carmens mat. Mina barn producerar massvis av frukt- och grönsaksöverskott till Carmen. Hon frossar. Men vill inte gå på promenad.

En massör kommer på besök. Hon studerar Carmens rörelsemönster, från alla vinklar, känner och klämmer. Muskelbristning, säger hon. Titta här, det är inte skuldran som putar. Det är musklerna som har sjunkit in.

Min kompis har länge haft ont i knät. Hon har en patient från Somalia på sitt jobb. Patienten bekymrade sig för hennes knä och gav henne en vätska som utvinns av ett träd som bara växer i Somalia. Det luktar fan, men prova att smörja in det. Kompisen smorde och blev bra på tre dar från en skada som plågat henne i ett år.

Ge sista skvätten till Carmen, sa kompisen och gav mig en flaska med nåt mörkbrunt i.

Medan Carmen äter frukost gnuggar jag in det mörka i hennes putande skuldra. Det luktar terpentin. Huden blir blank och svart. Jag smörjer i sju dagar. Sen skriker Carmen otåligt: Jag vill gå på promenad! Öppna!

Jag öppnar. Carmen galopperar ut. Hennes tunga hoppsasteg slurpar i gyttjan. När vi kommer upp på skogsstigen springer hon efter mig. Vi går en lång runda. Vi hittar lite kantareller och vi ser en ekorre. Men någon halt gris, det kan vi inte se någonstans.

Och lära mig döda, det får bli en annan gång.