Haltande sommar

För några år sen gick jag kurs i jägarexamen, enda kvinnan bland tolv väderbitna göingar. Frågan gick runt, varför vi ville lära oss jakt. En efter en svarade: Bra anledning att komma ut i naturen… Studera det ekologiska sambandet… Måste hålla efter viltet…

Frågan kom till mig. Jag vill lära mig döda, svarade jag.

Hrm. Ett förtydligande krävdes, märkte jag. Jo jag hade två tonåringar hemma, den ena vegetarian, den andra vegan. Det var livliga etiska diskussioner kring matbordet, kan jag lova. Jag bestämde mig för att om jag inte kunde lära mig döda så hade jag ingen rätt att äta kött. Kan jag inte döda måste även jag bli vegetarian.

Jag hade också sett min katt plågsamt självdö efter en påkörning innan jag hade hunnit fundera ut vad jag skulle ta mig till. Fordon är vapen och var förare en presumtiv jägare. Man måste veta hur man gör.

Jägarexamen var alltså ett etiskt projekt. Jag fick jägarbeviset och har även varit med på jakt. Men har ännu inte dödat.

I somras aktualiserades frågan på ett sätt jag inte hade anat. Carmen blev svårt halt på höger framben. Veterinären kom hit, kastade en blick på henne och konstaterade “bogbladsartros”. Vanligt hos grisar som växer fort och belastar frambenen med 75 procent av vikten. Kan möjligen läka ut om hon får vila. Vänta och se. Men troligen måste hon avlivas.

Carmen fick en smärtstillande spruta och jag väntade och såg.

Jag byggde en sommarhage nära huset, intill kärret. Jag surrade fast ett solparasoll på stumpen av ett kapat träd och la tjockt med torr halm under. En sjukbädd som hon inte kunde välta. När solen sken njöt hon nog ändå, men sov nästan dygnet runt. När det blev för varmt låg hon i kärret, nergrävd till hakan i gyttja.

Jag funderade. Carmen var inte ens ett år gammal. Vuxit fort har hon, men är inte fet. Hon är muskulös och vältränad. Och linderödare! Ingen framavlad industrigris!

Ny veterinär. Kanske muskelinflammation? tänkte denna. Vi provar antibiotika. Blir det bättre är det det. Annars E-vitamin och mineraler. Vila. Vänta och se.

Jag väntade och såg. Höger skuldra putade ut som en hård potatis. Carmen hade ont och ville inte gå ut. Hon som älskar att skutta mellan träden vände i grindhålet och gick in i en smärtdepression.

Det regnade. I källaren steg översvämningsvattnet. Kärret förvandlades till insjö. Carmens halm blev våt. Jag fick den sista torra fjolårshalmen från Skånes Djurpark när källarvattnet överskred stövelskaften. Antibiotikakurens tolv dar passerade. Hältan var kvar.

Soliga kvällar sträckte jag ut mig intill Carmen i halmen under parasollet. Jag pratade och sjöng. Hon låg med slutna ögon, gruffade och pep, småprat på sitt grisvis. Jag strök hennes kompakta rygg. Hur skulle det gå till? Var skulle man göra av denna stora kropp när hon var död? Ta hit en grävmaskin? Nä, det vore väl slöseri. Om jag var Carmen skulle jag föredra att vila på matbordet framför ruttna i jorden.

Ska hon bli kött, då kan hon inte avlivas med spruta. Men aldrig i livet att jag skickar iväg henne till ett slakteri! Det är djurens privilegium att de inte vet att de ska dö. Att skicka dem till slakteri är att påtvinga dem en dödsångest de bör leva utan.

Jag talar med en jägare. Om det blir aktuellt kan han komma hem till mig. Med studsare på nära håll ska det gå fort. Hon kommer inte att hinna bli rädd eller få ont.

Är det min uppgift att göra det själv? Är det nu jag ska ta steget, att lära mig döda?

Från lokalföreningen köper jag hem E-vitamin med selen, 1 liter. 2 kg vitlökspulver, kan inte skada. Var morgon doserar jag tillskottet i Carmens mat. Mina barn producerar massvis av frukt- och grönsaksöverskott till Carmen. Hon frossar. Men vill inte gå på promenad.

En massör kommer på besök. Hon studerar Carmens rörelsemönster, från alla vinklar, känner och klämmer. Muskelbristning, säger hon. Titta här, det är inte skuldran som putar. Det är musklerna som har sjunkit in.

Min kompis har länge haft ont i knät. Hon har en patient från Somalia på sitt jobb. Patienten bekymrade sig för hennes knä och gav henne en vätska som utvinns av ett träd som bara växer i Somalia. Det luktar fan, men prova att smörja in det. Kompisen smorde och blev bra på tre dar från en skada som plågat henne i ett år.

Ge sista skvätten till Carmen, sa kompisen och gav mig en flaska med nåt mörkbrunt i.

Medan Carmen äter frukost gnuggar jag in det mörka i hennes putande skuldra. Det luktar terpentin. Huden blir blank och svart. Jag smörjer i sju dagar. Sen skriker Carmen otåligt: Jag vill gå på promenad! Öppna!

Jag öppnar. Carmen galopperar ut. Hennes tunga hoppsasteg slurpar i gyttjan. När vi kommer upp på skogsstigen springer hon efter mig. Vi går en lång runda. Vi hittar lite kantareller och vi ser en ekorre. Men någon halt gris, det kan vi inte se någonstans.

Och lära mig döda, det får bli en annan gång.