Skulle grisar sakna empati?

Visst pratar jag med Carmen. Visst pratar hon tillbaks, långa nyanserade haranger. Visst har vi en nära och förtrolig relation.
Men det är också sant att det är jag som tolkar innebörden i hennes ljud. Jag gör berättelser som alla utom hon kan tillgodogöra sig. På det viset skapar jag också Carmen, som personlighet och identitet. Romantiserar jag? Har jag fallit offer för disneyfieringen?
Jamen det är ju för fan bara en gris! säger somliga. Carmen vet inget om allt det där som du skriver. Du gör grisen till människa.
Ja, min fantasi tar sig ibland friheter. Så idag vill jag inte berätta saga. Jag ska vara saklig.
Carmens absolut största intresse är mat, inget snack om saken. Hon skulle sälja mig till vit slavhandel för en påse jordnötter. Det är väl det man menar med det djuriska: bristen på empati och prioriteringen av den egna överlevnaden.
En dag kommer jag hem från affären. Jag lastar ur bilen och glömmer matkassen på marken. Tar i stället ut Carmen för promenad. Hon får korn på kassen och upptäcker havregrynspaketet. Snabbt som ögat har hon slitit upp det och börjat glufsa i sig. Jag tar tag i kassen för att rädda mina inköp och snabbt som andra ögat har hon huggit mig i fingret. Inte så det blöder, men ändå. Ont gör det. Jag fick köpa nya havregryn nästa dag.
Jag erinrar mig ett talesätt från Frankrike: Hur känner man igen en äkta tryffeljägare? Jo de saknar åtminstone två fingrar på höger hand.
En tid senare får jag besök av en bekant som själv har Linderödssvin. Hon kommer i arbetskläder, har just utfodrat sina grisar. Vi tar ut Carmen på promenad. Carmen känner uppenbarligen lukten av främmande gris och uppfattar besökaren som en konkurrent. Hon störtar genom trädgården till fodertunnan som står på min trappa. Jag räddar den upp i dörröppningen. Carmen efter. Jag tar tag i tunnan för att dra den innanför dörren. Då hugger Carmen mig i låret, på insidan. Men jag ger mig inte. Jag får ut grisen och räddar tunnan.
Inget blodvite denna gången heller men jag har ett fett blåmärke i någon vecka.
Det är ena sidan: man leker inte med Carmen när det handlar om mat.
En annan sida är denna: Carmen gillar inte stötar från elstängslet, och det gör sannerligen inte jag heller. Vi har ett litet portabelt aggregat som går på två ficklampsbatterier. Inga starka saker, men ändå, det räcker för att hålla Carmen hemma.
Ibland måste man rätta till staketstolparna och tråden. Jag stänger av strömbrytaren. Sen tar jag i tråden med fingrarna. Carmen står en halv meter ifrån och blir fruktansvärt upprörd. Hon klarar inte att se mig ta i tråden. Hon grymtar högt och hoppar fram och tillbaka. Jag kan inte tolka det på annat vis än att hon lever sig in i känslan att strömmen går i mina fingrar, kan känna det i sin egen kropp och blir upprörd. Och vad är det – om inte empati?
Jag vet en hel del människor som inte är kapabla till samma grad av inlevelse.
Så var går gränsen mellan människa och djur?
Jag berättar om Carmen. Det är för att öka inlevelsen här i världen. Och vem vet vad Carmen berättar om mig för bofinkarna i hasselbusken bakom hennes hydda?

Vad göms i den svarta säcken?

Vi går inte ut den där natten. Det är ju så mörkt. I mörkret bör man sova. Det gör Carmen. Det borde människorna också. Vi väntar till förmiddan. Jo minsann, alla bokollonen är nere.
Vi strövar upp mot ättestupan. Ättestupa? undrar Carmen. Jag förklarar, men säger att det visst är lögn alltsammans, att man brukade putta sina gamla över kanten.
–Vad tror du? undrar hon.
–Jag tror dom hoppade själva.
Carmen tvärstannar, lamslagen av en sådan chockerande inblick i människolevernet.
–Tar människor livet av sig? Men varför det?
–Ja, dom skäms väl för att dom inte har städat hemma.
Jag berättar om Skamtoppen, den stora undersökningen. Det som flest svenskar skäms över är att ha stökigt hemma när det kommer oväntat besök.
–Skämmas… vad är det? undrar Carmen, det troskyldiga livet.
Carmen gör dagligen skämmiga saker. Frossar ohämmat. Kissar så det sprutar. Badar i gyttja. Skriker obehärskat när hon är hungrig och försöker riva sitt hus när hon brunstar. Och ostädat hemma, snacka om röra, där ligger svenskarna i lä. Men aldrig att hon skäms.
–När man skäms, förklarar jag, då tror man att alla tycker man är äcklig. Man ligger vaken om nätterna och grubblar på vad alla andra tänker om en.
–Jaså det är därför människorna aldrig sover?
Vi strövar upp mot ättestupan. Längs stigen står några av mina tryffelmarkeringar kvar, tryffelbitar som Carmen har missat vid förra träningen.
–Det var en man, berättar jag, som misslyckades med att hänga sig eftersom takfönstret som repet satt i rasade. Han var glad efteråt. Inte för att han klarat sig, utan för att nu var det så stökigt hemma. Då skulle inte hans fru kunna ta livet av sig på flera månader. Om det var så stökigt, och ambulansmännen skulle komma och se det. Så skammen kan rädda en också.
Men Carmen missar poängen för hon har fått vittring. Hon grymtar gällt och kör frenteiskt ner trynet i marken. Jordkokorna flyger. Jag har aldrig sett henne så upphetsad. Är det möjligt? Är det tryffel?
Carmen lägger sig ner och rullar som en hund. Jag gapar. Det är inte sant! Hon rullar fram och tillbaks på ryggen och sparkar med klövarna i luften. Men som hon beter sig! Det måste vara tryffel! Jag går ivrigt fram.
Hon reser sig och nappar tag i något under marken. Å det är spännande! Nu drar hon. Hon tar spjärn med klövarna och lägger hela vikten bakåt. Hon frustar och grymtar. Sliter och drar.
Så ser jag vad det är.
–Sluta Carmen! Genast! Släpp!
Carmen släpper kanten till den svarta sopsäcken. Den är djupt nergrävd. Den är tungt lastad. Och den avger en doft som har gjort Carmen alldeles utom sig. Jag ser mig omkring bland träden.
–Carmen, kom. Vi går härifrån. Nu. Genast.

Bokollonens och skatternas stora natt

–Snälla låt mej prova! tigger Carmen. Fattar du hur rika vi kan bli!
Det är på söndag det väntas ske. Den 14 oktober.
Första gången fattade jag ingenting. Jag gick upp i backen en solig dag, med svampkorg. Plötsligt började det plaska som ett störtregn. Men himlen var blå! Det var inte regn. Det var bokollon.
Det pågår i 24 timmar. Nästa dag är alla nere. Det är som om skogen är ett sammansvetsat team som agerar samfällt och resolut. Nu gör vi det! Och så gör dom det. Luften surrar av fallande ollon. Det är magiskt.
Just den natten ligger alla Tjörnarpsbor vakna och undrar:
–Vem ska det bli i år?
Somliga tänker:
–Kanske är det min tur? Att våga försöket?
Bergknallen, som många kallar ättestupa, stupar brant ner på baksidan. Längst ner, där berget möter marken, finns en port. Den syns inte i vanliga fall. Men klockan tolv den natt då bokollonen faller, då öppnas porten till en grotta som är full av rikedomar: guld, silver och ädelstenar i ofattbart stora mängder. Ljuset från skatten lyser ut i natten.
Porten står öppen i en timme och det är fritt för var och en att gå in och hämta så mycket av skatten som man orkar bära.
Själv undviker jag stället året om. Där vimlar nattetid av långbenta gråa skepnader som jagar fram mellan träden och är man inte rädd för spöken så får man åtminstone värk i njurarna av sånt umgänge.  Men Carmen älskar stället.
–Jag vill gå i år! tjatar hon. Jag klarar det!
Det finns en hake, förstås. Man kan hämta guldet på ett villkor: att man inte en enda gång tänker på bokollon. Gör man det sluts porten direkt och man blir inspärrad för evigt. Många Tjörnarpare, som drömt om skuldsanering, har försvunnit spårlöst på detta vis.
– Men jag är gris! Det är skillnad! envisas Carmen. Jag klarar det!
Till slut går jag med på ett test.
–Tänk dig, säger jag till Carmen, att klockan är en minut i tolv. Det är mörkt…
Jag sätter mig framför henne tillsammans med Risotto och ett stoppur.
–Jag tänker på ekollon i stället, säger Carmen. Det är lätt som en plätt. Okej starta uret, jag är redo.
Jag klickar igång.
– Valnötter… hasselnötter… mandel… sötmandel… mandelmassa… äh… äh… mandelbiskvier!… Det här går bra… Ekollon, valnötter, mandel, ser du, jag fixar det, jag klarar jättebra att tänka på allting utom bokoll -
–Pang! Du gjorde det Carmen! Du tänkte på bokollon! Efter 40 sekunder!
Carmen stirrar på mig.
–Men du… man kan väl gå dit och bara titta?

En dansande Risotto på fyra ben

Det får inte bli fel. Hur ska jag lägga fram det så att Carmen inte känner sig kritiserad?

Jag går ut. Den forna kirskålsängen som jag länge bekrigat är äntligen besegrad. Jag blir stående och beundrar den glansiga gyttjan medan stövlarna sakta sjunker. Det är en härlig känsla, som att stå i vattenbrynet på en sandstrand. Snart börjar gyttjan klämma ihop stövelskaften över  smalbenen. De lufsiga gummistövlarna sitter som en kramad handske.

–Carmen, jag har en glad nyhet. Vi får en ny medarbetare.

Hon vrider huvudet och glor. Ett gyttjigt grässtrå vippar från mungipan.

–Du vet det här med gyttja, jord och tyngd. Jättebra för en sån som jag, en luftvarelse. Man behöver ju motvikt.

Carmen vet. Hon har hört mig prata. Har sett mig stå och drömma i timvis. Har sett mig klättra i träd och med häpnad kontaterat att jag även sover i trädtopparna.

– Din tyngd har gett mig förankring. Men det kan bli för mycket också, fortsätter jag.

Som en replik kommer ett slurp från gyttjan. I en mjuk båge väller den in över stövlarnas överkant.

–I ett team måste det finnas balans. Så jag har skaffat en tryffelhund.

–En tryffelhund?  Vad kostade han? Vad väger han?

Jag berättar och Carmen gör en snabb kalkyl medan gyttjan smeker sig upp över mina lår.

–Har du köpt valp för tre tusen kronor kilot! Är du från vettet? Det skulle ju räckt till… ett-åt-halvt ton suggfoder! Vad är det för hund?

–En dyrhund från Gotland, svarar jag. En lagotto.

–Risotto? säger Carmen. Stekt risgröt?

Jag ska just förklara skillnaden mellan risotto och lagotto romagnolo när jag känner gyttjan stiga upp över midjan och det blir trångt kring lungorna.

–Carmen hjälp mig upp ur leran! Jag har fastnat!

–Aldrig i livet. Risotto för fyra tusen kilot! Du är inte klok!

–Men Carmen han ska bara springa runt! Spana lite! Du vet, skickas ut och nosa.

–Och jag då, vad blir min funktion?

–Du blir befordrad! Hjälp mig nu snälla Carmen, dra upp mig!

Carmen vänder mig ryggen.

–Carmen du blir ambassadör! Ut och resa! Representera! Tjänstebil!

Carmen går bort från mig. Gyttjan stiger över halsringningen. Men jag har en hand kvar över ytan. Jag sätter fingrarna till munnen och visslar.

Dyrhunden kommer dansande. Lagotton Robin, lätt som en molntuss, gracil som en fjäril, dansar över tomten. Carmen stannar som förtrollad. En hägring: en dansande risotto med fyra ben och pigga ögon. Hon börjar sakta gå mot valpen.

Just när gyttjan ska sluka mig hugger jag tag i Carmens knorr. När hon når fram till Robin åker jag med ett segt slurp upp ur gyttjan.

–Det var ett lovande teamwork! stönar jag.

Men Carmen hör inget för hon är fullt upptagen med att nosa på en risotto romagnolo med namnet Robin.