Det får inte bli fel. Hur ska jag lägga fram det så att Carmen inte känner sig kritiserad?
Jag går ut. Den forna kirskålsängen som jag länge bekrigat är äntligen besegrad. Jag blir stående och beundrar den glansiga gyttjan medan stövlarna sakta sjunker. Det är en härlig känsla, som att stå i vattenbrynet på en sandstrand. Snart börjar gyttjan klämma ihop stövelskaften över smalbenen. De lufsiga gummistövlarna sitter som en kramad handske.
–Carmen, jag har en glad nyhet. Vi får en ny medarbetare.
Hon vrider huvudet och glor. Ett gyttjigt grässtrå vippar från mungipan.
–Du vet det här med gyttja, jord och tyngd. Jättebra för en sån som jag, en luftvarelse. Man behöver ju motvikt.
Carmen vet. Hon har hört mig prata. Har sett mig stå och drömma i timvis. Har sett mig klättra i träd och med häpnad kontaterat att jag även sover i trädtopparna.
– Din tyngd har gett mig förankring. Men det kan bli för mycket också, fortsätter jag.
Som en replik kommer ett slurp från gyttjan. I en mjuk båge väller den in över stövlarnas överkant.
–I ett team måste det finnas balans. Så jag har skaffat en tryffelhund.
–En tryffelhund? Vad kostade han? Vad väger han?
Jag berättar och Carmen gör en snabb kalkyl medan gyttjan smeker sig upp över mina lår.
–Har du köpt valp för tre tusen kronor kilot! Är du från vettet? Det skulle ju räckt till… ett-åt-halvt ton suggfoder! Vad är det för hund?
–En dyrhund från Gotland, svarar jag. En lagotto.
–Risotto? säger Carmen. Stekt risgröt?
Jag ska just förklara skillnaden mellan risotto och lagotto romagnolo när jag känner gyttjan stiga upp över midjan och det blir trångt kring lungorna.
–Carmen hjälp mig upp ur leran! Jag har fastnat!
–Aldrig i livet. Risotto för fyra tusen kilot! Du är inte klok!
–Men Carmen han ska bara springa runt! Spana lite! Du vet, skickas ut och nosa.
–Och jag då, vad blir min funktion?
–Du blir befordrad! Hjälp mig nu snälla Carmen, dra upp mig!
Carmen vänder mig ryggen.
–Carmen du blir ambassadör! Ut och resa! Representera! Tjänstebil!
Carmen går bort från mig. Gyttjan stiger över halsringningen. Men jag har en hand kvar över ytan. Jag sätter fingrarna till munnen och visslar.
Dyrhunden kommer dansande. Lagotton Robin, lätt som en molntuss, gracil som en fjäril, dansar över tomten. Carmen stannar som förtrollad. En hägring: en dansande risotto med fyra ben och pigga ögon. Hon börjar sakta gå mot valpen.
Just när gyttjan ska sluka mig hugger jag tag i Carmens knorr. När hon når fram till Robin åker jag med ett segt slurp upp ur gyttjan.
–Det var ett lovande teamwork! stönar jag.
Men Carmen hör inget för hon är fullt upptagen med att nosa på en risotto romagnolo med namnet Robin.
Senaste kommentarer