Bokollonens och skatternas stora natt

–Snälla låt mej prova! tigger Carmen. Fattar du hur rika vi kan bli!
Det är på söndag det väntas ske. Den 14 oktober.
Första gången fattade jag ingenting. Jag gick upp i backen en solig dag, med svampkorg. Plötsligt började det plaska som ett störtregn. Men himlen var blå! Det var inte regn. Det var bokollon.
Det pågår i 24 timmar. Nästa dag är alla nere. Det är som om skogen är ett sammansvetsat team som agerar samfällt och resolut. Nu gör vi det! Och så gör dom det. Luften surrar av fallande ollon. Det är magiskt.
Just den natten ligger alla Tjörnarpsbor vakna och undrar:
–Vem ska det bli i år?
Somliga tänker:
–Kanske är det min tur? Att våga försöket?
Bergknallen, som många kallar ättestupa, stupar brant ner på baksidan. Längst ner, där berget möter marken, finns en port. Den syns inte i vanliga fall. Men klockan tolv den natt då bokollonen faller, då öppnas porten till en grotta som är full av rikedomar: guld, silver och ädelstenar i ofattbart stora mängder. Ljuset från skatten lyser ut i natten.
Porten står öppen i en timme och det är fritt för var och en att gå in och hämta så mycket av skatten som man orkar bära.
Själv undviker jag stället året om. Där vimlar nattetid av långbenta gråa skepnader som jagar fram mellan träden och är man inte rädd för spöken så får man åtminstone värk i njurarna av sånt umgänge.  Men Carmen älskar stället.
–Jag vill gå i år! tjatar hon. Jag klarar det!
Det finns en hake, förstås. Man kan hämta guldet på ett villkor: att man inte en enda gång tänker på bokollon. Gör man det sluts porten direkt och man blir inspärrad för evigt. Många Tjörnarpare, som drömt om skuldsanering, har försvunnit spårlöst på detta vis.
– Men jag är gris! Det är skillnad! envisas Carmen. Jag klarar det!
Till slut går jag med på ett test.
–Tänk dig, säger jag till Carmen, att klockan är en minut i tolv. Det är mörkt…
Jag sätter mig framför henne tillsammans med Risotto och ett stoppur.
–Jag tänker på ekollon i stället, säger Carmen. Det är lätt som en plätt. Okej starta uret, jag är redo.
Jag klickar igång.
– Valnötter… hasselnötter… mandel… sötmandel… mandelmassa… äh… äh… mandelbiskvier!… Det här går bra… Ekollon, valnötter, mandel, ser du, jag fixar det, jag klarar jättebra att tänka på allting utom bokoll -
–Pang! Du gjorde det Carmen! Du tänkte på bokollon! Efter 40 sekunder!
Carmen stirrar på mig.
–Men du… man kan väl gå dit och bara titta?