Vad göms i den svarta säcken?

Vi går inte ut den där natten. Det är ju så mörkt. I mörkret bör man sova. Det gör Carmen. Det borde människorna också. Vi väntar till förmiddan. Jo minsann, alla bokollonen är nere.
Vi strövar upp mot ättestupan. Ättestupa? undrar Carmen. Jag förklarar, men säger att det visst är lögn alltsammans, att man brukade putta sina gamla över kanten.
–Vad tror du? undrar hon.
–Jag tror dom hoppade själva.
Carmen tvärstannar, lamslagen av en sådan chockerande inblick i människolevernet.
–Tar människor livet av sig? Men varför det?
–Ja, dom skäms väl för att dom inte har städat hemma.
Jag berättar om Skamtoppen, den stora undersökningen. Det som flest svenskar skäms över är att ha stökigt hemma när det kommer oväntat besök.
–Skämmas… vad är det? undrar Carmen, det troskyldiga livet.
Carmen gör dagligen skämmiga saker. Frossar ohämmat. Kissar så det sprutar. Badar i gyttja. Skriker obehärskat när hon är hungrig och försöker riva sitt hus när hon brunstar. Och ostädat hemma, snacka om röra, där ligger svenskarna i lä. Men aldrig att hon skäms.
–När man skäms, förklarar jag, då tror man att alla tycker man är äcklig. Man ligger vaken om nätterna och grubblar på vad alla andra tänker om en.
–Jaså det är därför människorna aldrig sover?
Vi strövar upp mot ättestupan. Längs stigen står några av mina tryffelmarkeringar kvar, tryffelbitar som Carmen har missat vid förra träningen.
–Det var en man, berättar jag, som misslyckades med att hänga sig eftersom takfönstret som repet satt i rasade. Han var glad efteråt. Inte för att han klarat sig, utan för att nu var det så stökigt hemma. Då skulle inte hans fru kunna ta livet av sig på flera månader. Om det var så stökigt, och ambulansmännen skulle komma och se det. Så skammen kan rädda en också.
Men Carmen missar poängen för hon har fått vittring. Hon grymtar gällt och kör frenteiskt ner trynet i marken. Jordkokorna flyger. Jag har aldrig sett henne så upphetsad. Är det möjligt? Är det tryffel?
Carmen lägger sig ner och rullar som en hund. Jag gapar. Det är inte sant! Hon rullar fram och tillbaks på ryggen och sparkar med klövarna i luften. Men som hon beter sig! Det måste vara tryffel! Jag går ivrigt fram.
Hon reser sig och nappar tag i något under marken. Å det är spännande! Nu drar hon. Hon tar spjärn med klövarna och lägger hela vikten bakåt. Hon frustar och grymtar. Sliter och drar.
Så ser jag vad det är.
–Sluta Carmen! Genast! Släpp!
Carmen släpper kanten till den svarta sopsäcken. Den är djupt nergrävd. Den är tungt lastad. Och den avger en doft som har gjort Carmen alldeles utom sig. Jag ser mig omkring bland träden.
–Carmen, kom. Vi går härifrån. Nu. Genast.