Skulle grisar sakna empati?

Visst pratar jag med Carmen. Visst pratar hon tillbaks, långa nyanserade haranger. Visst har vi en nära och förtrolig relation.
Men det är också sant att det är jag som tolkar innebörden i hennes ljud. Jag gör berättelser som alla utom hon kan tillgodogöra sig. På det viset skapar jag också Carmen, som personlighet och identitet. Romantiserar jag? Har jag fallit offer för disneyfieringen?
Jamen det är ju för fan bara en gris! säger somliga. Carmen vet inget om allt det där som du skriver. Du gör grisen till människa.
Ja, min fantasi tar sig ibland friheter. Så idag vill jag inte berätta saga. Jag ska vara saklig.
Carmens absolut största intresse är mat, inget snack om saken. Hon skulle sälja mig till vit slavhandel för en påse jordnötter. Det är väl det man menar med det djuriska: bristen på empati och prioriteringen av den egna överlevnaden.
En dag kommer jag hem från affären. Jag lastar ur bilen och glömmer matkassen på marken. Tar i stället ut Carmen för promenad. Hon får korn på kassen och upptäcker havregrynspaketet. Snabbt som ögat har hon slitit upp det och börjat glufsa i sig. Jag tar tag i kassen för att rädda mina inköp och snabbt som andra ögat har hon huggit mig i fingret. Inte så det blöder, men ändå. Ont gör det. Jag fick köpa nya havregryn nästa dag.
Jag erinrar mig ett talesätt från Frankrike: Hur känner man igen en äkta tryffeljägare? Jo de saknar åtminstone två fingrar på höger hand.
En tid senare får jag besök av en bekant som själv har Linderödssvin. Hon kommer i arbetskläder, har just utfodrat sina grisar. Vi tar ut Carmen på promenad. Carmen känner uppenbarligen lukten av främmande gris och uppfattar besökaren som en konkurrent. Hon störtar genom trädgården till fodertunnan som står på min trappa. Jag räddar den upp i dörröppningen. Carmen efter. Jag tar tag i tunnan för att dra den innanför dörren. Då hugger Carmen mig i låret, på insidan. Men jag ger mig inte. Jag får ut grisen och räddar tunnan.
Inget blodvite denna gången heller men jag har ett fett blåmärke i någon vecka.
Det är ena sidan: man leker inte med Carmen när det handlar om mat.
En annan sida är denna: Carmen gillar inte stötar från elstängslet, och det gör sannerligen inte jag heller. Vi har ett litet portabelt aggregat som går på två ficklampsbatterier. Inga starka saker, men ändå, det räcker för att hålla Carmen hemma.
Ibland måste man rätta till staketstolparna och tråden. Jag stänger av strömbrytaren. Sen tar jag i tråden med fingrarna. Carmen står en halv meter ifrån och blir fruktansvärt upprörd. Hon klarar inte att se mig ta i tråden. Hon grymtar högt och hoppar fram och tillbaka. Jag kan inte tolka det på annat vis än att hon lever sig in i känslan att strömmen går i mina fingrar, kan känna det i sin egen kropp och blir upprörd. Och vad är det – om inte empati?
Jag vet en hel del människor som inte är kapabla till samma grad av inlevelse.
Så var går gränsen mellan människa och djur?
Jag berättar om Carmen. Det är för att öka inlevelsen här i världen. Och vem vet vad Carmen berättar om mig för bofinkarna i hasselbusken bakom hennes hydda?