Hemma är där maten serveras

Den kvällen talar Greven länge och vältaligt om hur köket var inrett och organiserat i hans barndom. De stora skåpen med porslin, sofforna under fönsteralkoverna där barnen lekte medan kokerskan, som jag inte minns namnet på, förberedde maten. Till synes tankspritt målar han upp bilden av värme, trygghet och stor bullrande gemenskap kring puttrande grytor. Hemma är där maten serveras.
Det är trösterikt, men för min inre syn ser jag bara hur Carmen irrar runt ute i snårskogen och letar efter nattläger, hungrig och rädd. Det finns ingen anledning till oro, intalar jag mig. Ingen tungt trafikerad väg i närheten. Inga grannar vars dahliaknölar kan demoleras. Heller ingen kyrkogård så jag behöver inte fundera på om Agria betalar skadestånd för gravstensvandalisering eller ej. Men ändå… Vad gör min vilsekomna gris?
Ankbrösten är delikata, med päron till om jag minns rätt, men jag har svårt för att koncentrera mig. Jag lystrar spänt efter grymtningar utifrån. Jag har redan börjat formulera efterlysningslapparna som vi måste smälla upp på alla stolpar. De ska nog lamineras först så de inte regnar bort, tänker jag. Eller tänk om nån skjuter henne? Vi måste varna alla. Hon är snäll! Hon är tam! Hon är genbanksregistrerad!
Jag har stövlarna på och efterhand som jordkokorna torkar faller de krasande till golvet under matbordet. Pannlampan hänger i sitt svarta resårband runt min hals. Runt Grevens hals hänger nåt som kanske är en bild av en österländsk guru, jag vågar inte fråga. Ja, vi smyckar oss var och en på sitt vis, tänker jag –  men i båda fallen för upplysning.
Greven frågar hur många kuddar jag vill ha i dyschan. Jag ska ta första vakten i fönstret som vätter ut mot Carmens hägn. Men först ska vi ta en sista koll i nattmörkret. Vi går bort längs skogsstigen, Greven med fickorna fulla med sötmandel ropar åt alla håll: Gumman lilla, var är du? Carmengumman, här är vi!
Först tror vi bara att det är önsketänkande när vi tycker oss höra en grymtning bakom oss. Men nej! Där kommer Carmen travande ut ur mörkret, från motsatta hållet! Å Carmen! Den förlorade sonens hemkomst är bara en blek kopia av det mottagande som Carmen får. Vi ropar och tjoar och kramar och står i. Men Carmen går med bestämda steg in i hagen till sin matskål.
Hemma är där maten serveras. I alla fall när man är hungrig.
Nästa dag står Carmen blickstill i det bortersta hörnet av hägnet och bara tittar in i skogen. Jag vågar mig inte på att tolka emotionerna i hennes bortvända rygg. Men en sak är säker: hon har denna dag en hel del att fundera över.
Liksom jag.

Förnedringens lukt

Jag hyrde ett hästsläp på macken när Carmen skulle till Greven. När jag fällde ner rampen fann jag det fullt av desperata sopor: tomflaskor, ölburkar och skräpmatsförpackningar. Glaskross ihop med klibbigt groggvirke hade förvandlat det gummiräfflade golvet till tortyrbräde för klövar och nyfiket tryne.

Någon hade uppenbarligen använt släpet för övernattning. Inte visste jag att det fanns uteliggare i Höör!

Det blev till att skrubba bort det värsta. Släpet skulle tillbaks om några timmar så städningen blev inte så värst grundlig. Jag fick i alla fall bort de farliga glasskärvorna.

När jag har transporterat Carmen har det alltid varit i hästsläp, utom den första månaden när hon ännu fick plats i Volvon. Ett hästsläp är egentligen för stort, det ger för lite motstånd och vid inbromsning är det risk att grisen tumlar runt. Men vad gör man? Det finns ingen transport för grisar utom när de ska till slakt.

I stället lägger jag in några halmbalar längst fram som stötdämpare. Sen droppar jag majskorn och vindruvor i en frestande bana över rampen.

Att transportera Carmen brukar aldrig vara nåt problem, men trots druvorna tvärstannar hon denna gång inför rampen. Vad luktar här? Hon sätter upp nosen i luften och vädrar.

Lukten av mänsklig förnedring drabbar Carmen hårt. Trynet vidgar sig till en sån där gummitratt man rensar slasken med. Raggen reser sig på hjässan och hon spelar död med ena benet lyftat – hennes främsta jaktförsvar.

Inte vet jag varför jag måste ta människan i försvar men jag finner mig ändå plötsligt stå där och förklara för min oskuldsfulla gris, som är ett med naturen och till och med i sin grislika närkontakt med gyttjan aldrig har sett någon verklig förnedring.

– Du förstår Carmen, det värsta öde som kan drabba människan är att bli hemlös så att hon tvingas sova ute. Inte som folk som campar eller sover i träd för att det är kul, utan för att man måste, för att ingen vill ha en och ingen vill va med en.

– Men varför? undrar Carmen. Släpet är ju både vind- och regntätt. Bättre än min hydda! Varför är det förnedrande att sova där?

– Jo människan, förstår du, hon får aldrig sova gratis. Den människa som sover utan att betala för sig är allas slagpåse, offer, loser. Antingen äger man sitt bo eller så betalar man hyra. Det är det som är att vara mänsklig. Kan man inte det, då är man som ett djur.

– Som en gris? undrar Carmen.

– Nej värre. För det finns ingen som ens vill mata en.

Där grisen är Gud

På något vis snävas det hela tiden in till frågan om mat. Men är det Carmen som har utlöst det? Eller är hon symtomet?
Från Italien åker man med buken fylld av läckerheter och mättnad för flera veckor. Flygplanskabinen stinker tryffel, hela doftpaletten från brunstig gris till svettiga kalsonger.
När jag kommer till Carmen i hennes nya torpslottshydda står viltgrytan och puttrar inne i köket, nu väntar man bara på tryffeln som jag har med mig. Några grannar har liksom av en slump tittat in och sitter med servetten i knät. Det är alltid så: var gång jag kommer så ska de just till att äta. Är det inte försenad lunch så är det för tidig middag eller så är det bara ett spontant extra tårtkalas, just när jag kommer. Jag blir nästan generad. Snart tror de väl att jag inte får nån mat hemma. Jag skojar om det bara för att de inte ska tro att det faktiskt är sant: att jag sedan mer än ett år inte äter om jag inte blir bjuden.
Det har varken med snålhet eller anorexia att göra. Jag bjuder gärna andra på mat och bjuder då mig själv samtidigt. Men lagar inte mat enbart åt mig själv. Det kanske är ett slags gastrodepression? Det har blossat upp samtidigt som mitt liv har kretsat kring Carmens mattider. Åt henne har jag burit kornkross och värmt soppor men vore det inte för det skulle spisen stått kall.
Carmen kommer galopperande emot mig med höga grymtningar. Persikoträdet står nu och svajar i en allt lösare lervälling – hon har jobbat duktigt. Hon nosar över hela mig och drar på en sekund in den samlade doftinformationen av 70 gourmeträtter intagna på fyra dar. Hon sätter sig imponerad på bakhasorna.
–Berätta, säger hon.
Jag berättar om maten, om tryffelhunden Dora och operan och sen berättar jag om den florentinska bronsgrisen vars tryne är gyllenblankt av alla människor som i dyrkan lagt sin hand på det.
–De dyrkar alltså grisen som en gud i Toscana? konstaterar Carmen.
Medan den doften av grovriven tryffel sipprar ut i trädgården diskuterar Carmen och jag möjligheten att starta en ny religion i Sverige. Första budet ska vara att ingen får lov att äta om man inte blir bjuden. Då tvingas alla att umgås med varann och vara snälla.
–Vad är det för nytt med det, så har jag alltid levt, säger Carmen.
–Ja just det svarar jag. Så är du snäll också. Om människorna kunde bli lite mer grislika då skulle världen vara bättre. Och en förgylld staty av en Linderödsgris skulle vi ha på toppen av Orupsbacken, så den lyste över hela Skåne och påminde oss att när vi blev hungriga, då är det dags att bjuda.
Nu är maten färdig där inne. Jag går in. Jag blir bjuden.
Jag ska överraska dem en dag, det ska jag. Jag ska överrumpla dem på en konstig tid som de absolut inte kan ana och se om det är sant, att när jag än kommer står bordet dukat och maten väntar.

Fodervärd

–Varför får inte jag följa med till Italien? Det är ju jag som är tryffelgris! Jag som charmade borgmästaren!
–Du har rätt Carmencita mia. Men Tjörnarpsbuss har ingen plats för gris. Dessutom flyger vi.
–Jaha, grymtar hon. Så dom kan ta en buss på flyget men inte en gris?
Hon sticker trynet under skottkärran och kickar iväg den så det dånar.
–Och vem ska mata mig om du ska ut och resa?
–Jo nu ska du få höra. Du får bo hos en greve.
–En greve? Bor han på ett slott? Har han betjänter?
–Jaäe… typ. Ett slags slott som kallas torp. Men han har pH 7,4 i marken! Där finns en framtid förstår du. Vi har ett uppdrag, glöm inte det. Vi måste jobba på flera fronter.
Carmen smälter denna nyhet. Sen undrar hon 1) lagar han god mat? 2) får hon egen hydda? 3) finns där halm? 4) vad lagar han för mat närmare bestämt och är där tryffel i? 5) hur smakar pH 7,4?
Jag svarar ja, ja, ja, vet inte och lite mindre surt. Och när hon får höra att inte heller Risotto, tryfflelhunden, får följa med till Italien så känner hon sig lugnare.
Greven är el-allergiker och bor vid vägens ände nära sjön. Han har varken dator eller TV och mobilen får jag lämna avstängd i bilen. Jag riggar hägn runt några hundra kvadrat av trädgården som har förfallit,  ett ogenomträngligt snår av nässlor kring ett persikoträd. Ett svajigt gammalt uthus ska bli Carmens nya bo.  Men hur ska Greven ska klara staketet, om han är allergisk mot el?
En äldre man, som aldrig säger ett ord, nickar vänligt och hjälper till att slå nässlor under tråden. Han är klädd i grön armétröja från Överskottet. Det måtte vara betjänten. Greven går runt och röker, i kortbyxor, och undrar när vi kan ta Carmen på promenad. Kan det verkligen finnas tryffel här?
Jag hyr ett hästsläp och lägger in en klase vindruvor som färdkost. Carmen trippar lugnt in.
Hos Greven står en upphetsad mottagningskommitté och väntar. Greven lägger ut äpplen som lockbete för att inte utsätta rosenrabatten för grishärjning. Betjänten har sågat hål i uthusets dörr och oroar sig för om det är stort nog. Carmen spankulerar in i sitt nya hägn. I persikoträdet har Greven hängt en välkomstskylt med skära bokstäver och silvergirlanger.
Och nu är det kaffe! Betjänten har varit i Höör och köpt en skär prinsesstårta. Carmen får biten med rosen på,  serverad på blå Ostindiaporslin.
Innan jag åker hem kramar jag om Carmen. Vad tycker du? Blir det bra?
Hon grymtar.
–Jo, men prinsesstårta… ska inte den vara grön? Om man ska va noga?
–Nu ska du inte vara petig. Det skära var ju speciellt för dig fattar du väl!
–Okej då. Ha så kul i Italia. Ta med lite tryffel hem.