Poker i julnatten

Greven har åkt bort över jul. Jag har sagt åt honom att sluta röka. Så länge han röker kommer han inte in i min hage. Jag bitit hål i flera av hans byxor. Matte har sagt att han ska stelkrampsvaccinera sig. Ta kvitto, sa hon, jag betalar. Men jag säger att han ska sluta röka. Allt annat jag säger brukar han fatta utom just det.

Greven säger att det inte finns någon slump för det finns en avsikt bakom allt.

Matte säger att slump är allt det som man ännu inte har hittat nån lag för. Därför stiftar människorna ny lagar hela tiden. Båda är rädda för slumpen och försöker döda den antingen med sin avsikt eller sina lagar. Jag tror att allting, precis allt, bara är en slump och tillfällighet. Man ska vara gris för att våga tänka så modigt.

Vi spelade kort på julnatten, matte och jag. Det är hon som tänder i huset när greven är borta. Hon sitter inne vid salsbordet och knackar sagor på sin maskin och äter upp grevens julgodis och vill inte bli störd. Robin Risotto jagar hönsen och på julafton svor matte åt honom för han hade ätit upp allt tryffelsmöret. Annars var det lugnt.

På julnatten kom matte ut med kortleken och en flaska prosecco och så bänkade vi oss vid trädgårdsbordet. Matte hade cd-spelaren med Elvis i. Det var trivsamt, ända tills hon skulle förklara spelreglerna. Poker Chicago med sista stick.

- Inga insatser? undrade jag.

- Nix, sa hon. Den som kommer först till 50 får i stället en present.

Och så drog hon fram det snyggaste paket jag sett: blankt och tungt och kantigt.

- Alla kort i samma färg är bra, sa hon. Eller alla kort i nummerföljd. Eller flera kort med samma siffra.

Det var lagen som matte slog fast för att mota bort den hemska slumpen som smög omkring i den svarta julnatten.

Så spelade vi. Chicago! skrek jag för jag hade spader ess, kung, dam, knekt och tia.

Matte satte proseccon i halsen. Och så sa hon att jag fuskade! Det var snudd på omöjligt att få en sådan hand på första given. Hon sa lika fula saker som till Risotto när han knyckte tryffeln. Men sen fick jag paketet i alla fall.

Matte är snäll men lite dum. Hon fattar inte att det är precis lika svårt att få ruter 3, spader 8, klöver 2, ruter kung och hjärter 9. Men det är det ingen som gjort någon regel kring.

Vi grisar är smartare på statistik för vi är inte förblindade av våra egna avsikter eller lagar.

God jul närmare bestämt

Jag är nu ett och ett halvt år gammal och har levt ett rikt grisliv. Bättre liv, kan jag tro, än andra grisar i denna världen. Men på grund av min exklusiva situation har jag lärt mig mer om människornas leverne än om grisarnas.

Vid den här årstiden förväntas man att önska varandra god jul.

God jul är lätt att säga. Men hur gör man?.

Låt mig som mogen reflekterande gris få specificera vad jag menar.

God jul: Lev för att ätas. Lev som om du skulle ätas av dem du älskar i stället för av dina fiender. Tillåt inga gifter att bosätta sig i ditt kött.

God jul: Ät bara levande föda. Ha inte skuldkänslor för att du dödar genom att äta. Dö ska vi alla, det är inget konstigt. Värre än att döda, är att tvinga andra leva ett uselt liv.

God jul: Ät bara sådant som i sin tur lever för att ätas av dem de älskar. Ät inte det, vars vårdare är deras fiender. Långvarigt hat och uppdämd vrede är gift för ditt kött.

God jul: Umgås med marken. Sänk ditt huvud till fotnivå. Lägg dig på golvet och lek med din hund. Kryp under bordet med barnen. Närstudera mattornas struktur ihop med din käresta. Sparka med fötterna i leran. Böj dig ner och lukta på de frostnupna löven. Smaka på frosten som glaserar alla pinnar. Nattfärsk frost smakar bättre än glögg!

God jul: Svara vänligt alla som önskar dig god jul. Lyssna på deras andemening, inte deras ord. Svara vänligt även om du inte hittar orden. En het entusiastisk grymtning är bättre än miljoner svala välvalda ord.

God jul: Sänk blicken ibland. Titta genom pannan i stället, du kommer att få se sånt du aldrig tidigare skådat.

God jul: Var inte rädd för mörkret. Det är till för att ge dig vila. I vilan växer ditt kött och dina drömmar och du blir till bättre näring för dem du älskar.

God jul: Vårda dig om dem som ger dig mat innan du skriker efter den.

God jul: Skrik uppfordrande när du behöver nåt för dom flesta människor är dåliga på att läsa tankar.

God jul: Tillåt ingen att ge dig föraktfulla tillmälen. Bit dom. Inte så det går hål, men ett blåmärke går an.

God jul: Ett elstängsel är bara en liten tråd. Det svider hemskt en stund men det går kvickt över. Måste du gå, så tänk som en krigare. Bit samman och skrik, och kasta dig med all kraft ut. Beslutsendorfiner är världens bästa lustgas. Velighet ger värk.

Kort sagt: God jul!

Grisens plats i julkrubban

När vi i dessa tider beundrar alla julkrubbor, Carmen och jag, konstaterar vi till vår häpnad att grisen är bannlyst vid Jesu födelse. Hästen och åsnan finns där, och lammet, oxen och kamelen. Men grisen är inte bjuden.

Upphovet till alla dessa krubbor är en uppenbarelse som Birgitta Ulfsdotter hade i Jerusalem 1372. Där såg hon händelserna kring Jesu födelse i detalj. På hemvägen skildrade hon i Neapel visionen för konstnären dì Tommaso, som gjorde en målning. Där ses Maria och Josef med den nakne Jesus på marken, beskådade av en oxe, en åsna och av Birgitta själv med ett radband i handen.

Denna målning har sedan blivit förebild för julkrubbsarrangemangen.

Grisen betraktas både bland judar och muslimer som ett orent djur, det visste Birgitta förstås. Men hon, som var från Norden och säkert hade umgåtts med grisar hela livet, borde ha tänkt sig för innan hon basunerade ut sin tolkning av födelsekalaset, det anser både Carmen och jag.

För vem har inte uppenbarelser? Jag har det, titt som tätt. Ofta i badkaret. Då och då om onsdan när jag skriver denna spalt. Och så förstås på natten när jag drömmer. Jag vaknar som av ett ljus och minns var detalj. Men att påstå att det är Guds röst som talar, det skulle kännas lite malligt.

Nu har jag förstås ingen ambition att bli kanoniserad. Dör jag utan betalningsanmärkningar får det vara gott nog. Men här är ändå den uppenbarelse som kom till mig i en dröm för en vecka sedan:

Jag åker med Carmen till en stor konsthall i Stockholm. Där sover vi i en kal sal och hon värmer min rygg, det känns tryggt. På morgonen ska det hända. Utanför det stora museet är en stor pampig port in i en mur. Den leder till ett slags park, kanske Skansen? Eller Eden? Plötsligt lämnar Carmen mig och går lugnt men bestämt in genom porten. Hon vet vad hon gör och måste gå sin egen väg. Jag låter henne gå men står sorgsen och tittar efter henne.

Sedan är där en guide som berättar för alla besökare om djuren. Människor får stanna utanför parken. Ett efter ett kommer djuren ut genom porten och visar upp sig. Där finns bara ett av var sort. De går ett uppvisningsvarv som på en catwalk och försvinner sedan in genom porten igen. Då går det ett sus genom folkskaran. Där kommer ett djur man aldrig sett förr. Det är Carmen men på huvudet sitter ett stort horn som på en kronhjort. En gigantisk praktfull krona. Guiden förklarar att grisen faktiskt är djurens konung. Men det är få förunnat att få uppleva det och den stund vi har varit med om är unik.

Där vaknar jag som av ett förklarat ljus.

Måla gärna en tavla av min dröm så kanske den hamnar i Vatikanens museum en dag.

Första och enda – men också den sista tryffelgrisen

En sak berättade jag aldrig för Carmen om Italien. Hon fick höra historien om den avgudade bronsgrisen i Florens. Men jag sa inget om den italienska lagen. Grisar är helt förbjudna vid tryffeljakt. De går allt för livligt fram och förstör med sitt bökande det fina system av rottrådar som tryffeln växer på.
Jag vet inte om det är av hänsyn till henne eller mig själv som jag väntat med att berätta. Vissa bittra sanningar måste smältas i portioner. Med stor sorg tvingas jag erkänna att mina försök att lära Carmen hitta tryffel kanske skulle vara mer till skada än nytta, ifall de lyckades. Insikten har suttit och värkt som en kramp i mina nyckelben.
Och så, exakt en månad efter Italienresan, kom dagen kom då vi skulle till Gotland för att lära valparna söka tryffel. Robin Risotto och hans kompisar skulle tränas på äkta vildvuxen svart tryffel vid Rute. En och en släpps de 5 månader gamla valparna ut i änget med ek och hassel. Förutom vild oskördad tryffel ligger det utplacerade småbitar här och var som aptitretare. Robin vimsar runt en stund, sen plötsligt stannar han upp och börjar gräva. Hittar en tryffelbit och mumsar i sig med tankfull blick och höjd nos. Sen är det som en strömbrytare slås på.
På 20 minuter spårar Robin upp 7 tryfflar och sätter inemellan i sig alla småbitar han finner. Han blir utom sig av glädje och rusar runt i täta cirklar, hans lätta luddiga kropp ligger i kurvorna. Jag har aldrig sett honom så upphetsat glad.
Det är som en vilande nervbana har blivit väckt. På tre dagar mognar han från tramsvalp till fokuserad yngling. Han kan något. Han vill något. Han har en medfödd begåvning och nu har han en yrkesbana framför sig.
Det är en chansning med tryffelhundar. Inte alla har den där naturliga sökdriften. Vilken tur att Robin valde mig! För så var det. Jag hade ju bestämt att jag skulle ha en tik. Men när jag kom för att välja valp kröp Robin upp i min famn och somnade. Så blev det han.
Hemma i Tjörnarp placerar jag dagligen ut tryffelbitar längs promenadvägen. Robin galopperar före och så stark är hans tryffelkänning att han vänder i luften och vurpar när han kommer förbi en nedgrävd tryffel.
Det är inget snack om saken. Robin får ta över.
Men vad säger jag till Carmen? Hur ska hon ta det?
Jag testar för mig själv en skonsamt variant: Carmen, det är dubbel ära. Du är inte bara den första tryffelgrisen nånsin i Sverige. Du är dessutom den sista.