Jag provar Bildt i stället

– Det är bara för att jag är gris! Dom tar mig inte på allvar! Dom tror att jag inte klarar det!

Tyngd av självmedlidande slängde jag mig i den 2-gradiga gyttjan under trädtroten. Ett vedträ kom farande i luften ovanför mig. Matte var rasande! Vedträt rikoschetterade mot ett träd och dök ner i dyn.

– Sluta med sånt offertänkande! skrek hon och hotade med ett nytt vedträ. Du är tryffelgris! Var stolt! Vill dom inte ha dig är det för att dom behöver nåt annat. Du får söka jobb nån annanstans, det är väl inget med det.

Papperstidning funkar illa när vintern är så ljum. Hagen är full med gyttja. Det tar 3 minuter för pappret att upplösas till cellulosaklister. Jag hinner knappt läsa förstasidan.

Så matte har skruvat fast sin gamla laptop i persikoträdet, sladden går till elstaketet. Skärmen blinkar i takt med pulsen i elaggregatet, men det kan man vänja sig vid. Greven har täckt tangentbordet med 7 lager Gladpak för att inte bokstäverna ska cementeras av lera. Det ingår nu i den dagliga rutinen att han byter plasten medan jag äter frukost.

Förresten tror jag inte att Svezvenzvenzvenzvenska (ursäkta det var staketet) Dagbladet är rätta platsen för mig. Jag har sett bilderna på redaktionsmedlemmarna. Fattar inte att man kan vara så kortsnaggad mitt i vintern. Måste vara dåligt redaktionsklimat. För lite självdrag i dom lokalerna, det går ut över hälsan på sikt.

Så jag studerar bloggarna på nätet i stället.

– Vem är det här? Han skriver bra. Och så många läsare han har! Han toppar listan!

– Det är Carl Bildt, svarar matte. Vår utrikesminister. Ja han skriver bra, säger hon men ser plötsligt tankfull ut. För bra, faktiskt. För att vara politiker.

– Vad menar du?

– Kort. Effektivt. Snärtig skruv på slutet. Bara proffs som kan det. Jag tror faktiskt inte han skriver den själv. Han har nån som gör det åt honom.

– Men så får man väl inte göra?

– Tänk dig själv. Fara kors och tvärs över världen hela tiden, och sitta i möten med andra ministrar. Han kan inte hinna fila på bloggen varje dag.

– Jag vill också skriva blogg! Kan du inte fråga Carl Bildt om jag får skriva åt honom? Och sen vill jag ha en egen!

Matte stirrar på mig.

– Det fattar du väl att du inte kan. Du är ju bara en gr-

Sen fick hon springa för vedträt hon slängt mot mig kom farande tillbaks.

Hon vågade inte annat än att gå in och ringa. Hon skämdes förfärligt och det gav henne tydligen kraft. För nyss kom hon ut med glädjebeskedet att Bildts vanlige spökskrivare ska sluta för att skriva bok i eget namn och plötsligt står han utan. Så jag är bokad för jobbintervju redan på måndag! Jag ska träffa Carl Bildt! Det är ju inte Kungen men snudd på. Jag ska be Greven kratta hagen och ta fram det ostindiska.

Sötsur är jorden nu

Jag har länge varit på matte att införa visitation på alla gäster som kommer hit. Hon tycker det är lite pinsamt, så det har inte blivit av. Men jag går här och bökar 30 meter från hennes toalett. Merparten av skiten filtreras ju bort i septictanken men det våta sipprar vidare. Det tar tre dar så ingår det i min frukostmylla. Där kan jag smaka beskan från döttrarnas p-piller, kompisens sura anti-depressiva, och pappans bittra medicin mot restless legs.

Tänk ändå att nu kan man se framemot att få de sura-beska-bittra smakerna balanserade av lite sötma, som SvD skriver idag om sukralos. Det är lugnt med mig, jag klarar det mesta – men plötsligt inser jag att det inte är en individuell fråga. När dom här grejerna passerat mina smaklökar så går dom ju vidare ut i diket där jag pinkar. Och ner i bäcken, och ut i sjön.

Jag ska på allvar ta upp frågan igen, om passersedel för gästerna som kommer hit. Varför ska jag äta deras skit? Dom vill ju inte äta min.

Att dö är inte det värsta

Det finns folk som sökt tre hundra jobb utan att få ett endaste svar, påstår matte. Det säger hon för att trösta. Det behövs inte. Jag är gris. Får jag inte ett jobb så tar jag det ändå. Inget stoppar en ledargris. Alltså inte grisledare heller.
Människan är en tvåbent avbild av grisen. Man märker det bl a på hur kvickt hon lär sig att grymta helt begripligt, bara man ger henne chansen. Med lite tålamod lärde jag min matte att gröffa på två veckor. Det har gjort henne till en bättre människa, säger hon.
Tack vare likheten använder sig människor av grisar för att testa sina uppfinningar. Skjuter de en gris med en ny sorts kulspruta får de veta rätt bra hur vävnader beter sig när de slits i stycken. När de provar ut nya operationstekniker för att rädda trafikoffer, då använder de gris. De söver grisen och sedan bankar, knäcker och kraschar de den så att den ska bli som nykrockad. Sen kan läkarna prova allt möjligt i lugn och ro.
Det går kvickt att utveckla nya tekniker på detta vis. Många människoliv sparas. Om vi grisar hade haft fingrar kan jag svära på att somliga av oss skulle göra samma med människor. (Jag är inte rasist. Det finns alla sorters individer inom alla raser.)
Men människor tänker begränsat i det här avseendet. De använder inte grisar tillräckligt mycket. Det finns oändligt mycket mer lärdom att utvinna.
Matte har berättat om kolgruvorna i England förr i tiden. Man tog med kanariefåglar ner i djupet. När fåglarna dog förstod man att det var syrebrist och man kunde hiva upp jobbarna i tid.
Kanariefåglar! Hur lika är kanariefåglar och människor!?
Är det inte bättre att använda en sån som jag? Jag kan vara människans feta kanariefågel i den högteknologiska gruvgången. Studera mig. Sen kan ni fly från syrebristen i tid. Ni behöver inte ens söva mig och sen operera, skjuta, bränna. Bara fråga mig. Och lyssna på svaret.
Människorna diskuterar ofta det etiska i att använda sig av djur i experiment. De upprättar regler för att eliminera lidandet. Det är bra. Men att dö är inte det värsta som kan hända en gris. Inte en människa heller för den delen.
Värre än döden för er människor är om empatin försvinner. I stället för att enbart studera grisar som opereras med tittskåpsteknik, studera även de människor som först bankar och slår de grisar som sedan ska sövas. Vad händer med en människas själ när hon ska betvinga sin empati? Vad händer med den människa som bygger ett sådant laboratorium? Vad händer med den människa som designar en ny kulspruta?
Att dö är inte det värsta. Värre för människornas liv är om empatin försvinner, för den är er viktigaste tillgång,
hälsar Carmen

(publicerad i Kristianstadsbladet 24/1 08)

Tre dagars researchrunda

Till Svenska Dagbladet
Ledarredaktionen

Jag vill tacka för bekräftelsen på min ansökan. Men varför har ni inte har hört av er med besked?
Matte visade mig bilden på oss i er tidning. Nästan en halv sida. Nu är jag orolig för att ni kanske inte hinner med att läsa allt i er egen tidning? Sidan 8, titta där.
Som förberedelse för mitt uppdrag som ledarskribent har jag varit på en researchrunda, tre nätter lång. Brunsten var bara svepskäl. Men alla ville tro det så då gjorde de det.
Matte blev orolig och drog igång stort larm. Jag skickade lugntankar till henne och jag tror hon uppfattade dem. När hon fann mig i skogen luktade hon godare än nånsin. Hon hade svettats hela dan och våra fötter hade samma lera. Hon hade spillt tryffelsmör på jeansen, så äta lite hade hon väl hunnit ändå. Hon pratade med gladrösten.
Till saken. Jag tog en närmare titt på näringslivet i trakten. Det har jag tidigare bara smakat som konsument i sista ledet. Fälten med kål och säd! Småhagarna med persiljerot och pionrötter, delikat. Allt detta var överväldigande.
Men plötsligt blev jag stående som blixtförlamad. Jag såg allt så tydligt, hur vi hänger ihop.
Människor och grisar äter samma mat! Det har jag inte förstått tidigare. Jag trodde maten jag får är sånt som människan oäter. Varför skulle de annars ge den till mig?
Men vi äter säd, rötter och knölar, blad och nötter, både människor och grisar! Vi är krokade till samma länk i näringskedjan.
Jag har haft det på känn. Samma skinn som jag, fast rakat. Samma hull som jag, fast inklämt i växttrådar. Och deras söta små trynen fast de låtsas inte om dem. Ertappar man en människa, till exempel om man råkar fastna med hörntanden i hennes jeans, då avslöjar hon sig. Trynet frigörs och rösten får sin naturliga djupa röffklang.
Hade det inte varit för denna insikt hade jag säkert gått hem första kvällen. Men jag bara måstade prata med nån.
Jag fann dem inne i snårskogen, dit ingen människa når. Jag fick hålla mig i utkanten av lägret, naturligt nog. Människodoften står stark omkring mig. Men en av deras unggaltar smög nyfiket ut. Jo han bekräftade min iakttagelse.
–Vi äter samma mat, sa vildgalten. Och därför är vi konkurrenter. Har du inte märkt hur människan dissar oss? Genom tiderna kallat oss orena. Förlöjligar oss och använder våra namn som skällsord. Det är för att vi är så lika. De är rädda. Har du inte märkt?
–Min matte älskar mig och respekterar mig. Jag får utbildning och kärlek och allt jag behöver.
Unggalten stönade.
–Du är naiv och bortskämd. Du vet inget om verkligheten.
I tre nätter diskuterade vi detta. På dagarna gjorde vi annat.
Nu står jag här med trynet mot skogen. Jag håller galtkontakt.
Jag är säker på att det finns ett sätt så vi kan samarbeta, människor och grisar. Tillsammans är vi oslagbara. Jag återkommer om det.

EFTERLYST!

Det här skickade matte runt till alla hon kände runt Ringsjöarna. Snart gick det ut i radio TV och alla tidningar:

TRYFFELGRIS FÖRSVUNNEN
Tryffelgrisen CARMEN avvek hemifrån lördag 12/1, troligen för att hon är brunstig och letar efter en partner.

Söndag 13/1 siktades hon i Gamla Bo, intill E23. Möjligen följer hon stranden åt ettdera hållet längs Ringsjöarnas sydstrand.

Hon är TAM och mycket sällskaplig. Hon söker sig till trädgårdar och människor för att hitta föda. Var inte rädd för henne. Hon lystrar till sitt namn. Tycker om att bli kliad. Ge henne mat och locka henne till nåt ställe där hon kan äta och kanske vila ifred. Havregryn, flingor, äpplen, nötter… Ring oss!

HITTELÖN

Jag är för Kvalitet, Bildning och Blyghet

Till Svenska Dagbladet, Ledarredaktionen
Hej,
jag vill härmed ansöka om jobbet som ledarskribent.
Jag heter Carmen och är Sveriges första, enda och förmodligen sista tryffelgris. (Bifogar stamtavla.)
—
Jag kan erbjuda friskt ungt blod och ovanliga synvinklar på samhällslivet. Mina aspekter kommer alltid underifrån, rumsligt sett. Jag lever med trynet plus minus 50 cm kring markytan. Man ser både människor och djur från en oväntad vinkel där. Dessutom bokstavligen äter jag den jord som ni andra mestadels bara snackar om. Jag vet hur pH 4,2 smakar (det ni kallar försurning) och kan känna doften inte bara av tryffel utan även nervöst adrenalin, skräck, lögn, inställsamhet. Dumhet märker jag direkt. Och goda hjärtan förstås och snälla människor.
—
Era vanliga skribenter är på tok för storstadsbundna och hämtar sitt material mer från varann än från själva verkligheten. Men man kan säga att jag förenar en rural jordnära aspekt med en innovativ entreprenörsanda.
Politiskt sett är jag konservativ i vissa frågor, vänster i andra. Jag håller på Kungahuset och försvarar Kvalitet, Bildning och Blyghet. Även om jag är lite av elitist själv, så avskyr jag snobberi och uppblåsthet. Kungen umgås jag helst med ute i kärret när vi leker ”Kungen kommer” vid påsktid. Jag försvarar djurs och barns rättigheter och ska vid tillfälle sätta Jan Björklund på klickning så han fattar vad rätt skolning innebär. Jag har aldrig varit utomlands men är van att åka Volvo och hästsläp.
Både matte och jag är producenter i första hand och kämpar för konsumenternas befrielse ur konsumismen. Eftersom jag är utesovare åretrunt och beroende av matning står jag på alla utesovande beroende stackares sida.
Vi betalar TV-licensen duktigt.
—
Det där med redaktionsmiljö låter kul, men vad har ni för golv? Vad får ni för mat? Tryffel? Nä, tänkte väl det. Kanske bättre ni kommer hem till mig? Matte lagar god mat, alltid tryffel i.
Annars är matte bra på internetgrejer. Jag har en webcam fastskruvad i persikoträdet, det funkar fint.
—
Jag ser fram emot att bli er ledarskribent och redan kan jag knappt sova när jag tänker på alla roliga saker vi kan göra.
Röff röff
hälsar Kyrkbyns Carmen, SE012766
Bif: genbanksintyg

Ledarskribent? Perfekt för en gris

–Nä du får gå och hämta tidningarna idag, sa matte. Hon sitter vid datorn hela dan och skjuter in tankar i ljuset, har inte tid att gå till brevlådan själv.
Så här traskar man med ytterligare en karriär: springsjas.
Hur många karriärer har hon egentligen provat åt mig? Låt mig se: 1.tryffelgris 2.markröjare 3.minister 4.brunstbulvan för vildsvinsjakt 5.estradartist 6.kokboksförfattare 7.mullvadsutrotare 8.arkeolog 9.penselproducent
10. jordvält vid gräsmatteanläggning 11.privatdetektiv 12.ambassadör för tryffelprojektet 13.förgylld skånsk grisgud… Nåt mer?
Jag vet att hon älskar mig och vill mig väl. Men några saker har hon fått om bakfoten. Hon tror det är hennes uppgift att leda mig och utveckla mig. I själva verket är det jag som leder och utvecklar henne. Hon tror det är hon som har valt mig. I själva verket var jag som valde henne.
Hon tror att det är hon som tolkar mina tankar. I själva verket är det precis lika mycket jag som tolkar och formulerar hennes.
Brevlådan står i bra höjd, bara att knuffa upp locket. Jag sätter hörntänderna genom hela bunten och traskar tillbaks. Kristianstadsbladet, Dagens Nyheter, Arbetaren, Puggahatten och Svenska Dagbladet.
Det är nåt med mig, som jag inte kan riktigt förklara. En fingertoppskänsla. Som när jag utan vidare får en royal straight flush i första given. Hör bara: jag slår på måfå upp en sida i Svenskan och där lyser den emot mig: annonsen. Den är till mig, jag känner det direkt: ”Vill du skriva ledare i Svenska Dagbladet?” står det. Det hugger till i mitt bröst. Svenska Dagbladet. Det är där matte brukar kolla dagsnoteringarna på svart tryffel.
”… kommentera aktuell politik och samhällsfrågor i tiden”. Jamen det är ju vad jag gör hela tiden.
”… gedigna artiklar i pappersformat och snabba giftpilar på bloggen” Yes, det är jag!
”Du bryr dig om vad som händer både i Sverige och utomlands”. Utomlands? Ä jag frågar matte. Men bryr mig det gör jag.
”Du kan jobba självständigt” Lita på det. En gris lyder ingen herde, jag går min egen väg, med trynet i marken, akta er bara.
”Arbete på redaktion innebär mycket mer än själva skrivandet och du trivs med et dagliga kommenterandets tempo” Ja! Ja! Ja! Jag tar det!
”Ansökan och meritförteckning skickas till pj.anders.linder@svd.se senast den 4 januari 2008”
Jamen det är idag! Jag får skynda mig.
”Kära Svenska Dagbladet! Jag heter Carmen och är tryffelgris. Jag ansöker härmed om jobbet som ledarskribent på er sida…”