Till Svenska Dagbladet
Ledarredaktionen
Jag vill tacka för bekräftelsen på min ansökan. Men varför har ni inte har hört av er med besked?
Matte visade mig bilden på oss i er tidning. Nästan en halv sida. Nu är jag orolig för att ni kanske inte hinner med att läsa allt i er egen tidning? Sidan 8, titta där.
Som förberedelse för mitt uppdrag som ledarskribent har jag varit på en researchrunda, tre nätter lång. Brunsten var bara svepskäl. Men alla ville tro det så då gjorde de det.
Matte blev orolig och drog igång stort larm. Jag skickade lugntankar till henne och jag tror hon uppfattade dem. När hon fann mig i skogen luktade hon godare än nånsin. Hon hade svettats hela dan och våra fötter hade samma lera. Hon hade spillt tryffelsmör på jeansen, så äta lite hade hon väl hunnit ändå. Hon pratade med gladrösten.
Till saken. Jag tog en närmare titt på näringslivet i trakten. Det har jag tidigare bara smakat som konsument i sista ledet. Fälten med kål och säd! Småhagarna med persiljerot och pionrötter, delikat. Allt detta var överväldigande.
Men plötsligt blev jag stående som blixtförlamad. Jag såg allt så tydligt, hur vi hänger ihop.
Människor och grisar äter samma mat! Det har jag inte förstått tidigare. Jag trodde maten jag får är sånt som människan oäter. Varför skulle de annars ge den till mig?
Men vi äter säd, rötter och knölar, blad och nötter, både människor och grisar! Vi är krokade till samma länk i näringskedjan.
Jag har haft det på känn. Samma skinn som jag, fast rakat. Samma hull som jag, fast inklämt i växttrådar. Och deras söta små trynen fast de låtsas inte om dem. Ertappar man en människa, till exempel om man råkar fastna med hörntanden i hennes jeans, då avslöjar hon sig. Trynet frigörs och rösten får sin naturliga djupa röffklang.
Hade det inte varit för denna insikt hade jag säkert gått hem första kvällen. Men jag bara måstade prata med nån.
Jag fann dem inne i snårskogen, dit ingen människa når. Jag fick hålla mig i utkanten av lägret, naturligt nog. Människodoften står stark omkring mig. Men en av deras unggaltar smög nyfiket ut. Jo han bekräftade min iakttagelse.
–Vi äter samma mat, sa vildgalten. Och därför är vi konkurrenter. Har du inte märkt hur människan dissar oss? Genom tiderna kallat oss orena. Förlöjligar oss och använder våra namn som skällsord. Det är för att vi är så lika. De är rädda. Har du inte märkt?
–Min matte älskar mig och respekterar mig. Jag får utbildning och kärlek och allt jag behöver.
Unggalten stönade.
–Du är naiv och bortskämd. Du vet inget om verkligheten.
I tre nätter diskuterade vi detta. På dagarna gjorde vi annat.
Nu står jag här med trynet mot skogen. Jag håller galtkontakt.
Jag är säker på att det finns ett sätt så vi kan samarbeta, människor och grisar. Tillsammans är vi oslagbara. Jag återkommer om det.
Senaste kommentarer