Intelligenstest

Det finns folk som ifrågasätter att jag, Carmen Tryffelgris, själv skriver denna blogg. Det finns folk som tror att matte driver med dem och skriver detta i förklädnad. Det finns till och med folk som tycker det är oetiskt att uppträda i annan skepnad bara för att kunna uttrycka saker man inte kan säga själv. Ja, håll i er, det finns människor som tycker att om man leker så kan man inte också vara seriös!

För att en gång för alla få slut på spekulationerna har matte bestämt sig för att komma med bevis. Hon gjorde ett intelligenstest på mig. Resultatet kan hon sedan trycka ner i halsen på var och en som ifrågasätter grisars intelligens.

Hon spikade upp testet på väggen till min hydda för att jag i lugn och ro skulle studera det. Ta all den tid på dig som du vill, sa hon. Bussigt!

Jag ställde mig och läste.

Här kommer testet så var och en av er själv kan prova:

HUR SMART ÄR EN GRIS?

Endsat srmtra girsar kan lsäa dteta. Det vrekar omjögilt att frötså i bröjan. Den fnemononala frömgåan hos girsras hjornär har uftorkats vid Luntbraksuviniserttet i Alranp. Det sepalr ignen rlol vliken odrinng bäkvostrena i odern kmemor så lnänge frötsa och stitsa bkotsvaen är rtät. Rtseen kan vraa i veklin jläva rröa som hslet men en ätka girs kan frotfanrade frsötå astlalmamns. Dteta breor på att girsras hjonrär itne lesrär en baktsav i tegat uatn ufpaptatr odert som hlehet. Fnittsaskat elelr hur? Så kalrar du dteta lospräv är det bivsaet att du itne braa är ett sinv uatn dsetsoum en mekcyt illentgient girs!

Var det allt? Det var ju ingen match!

Men jag känner min matte. Hon vet vad jag går för, men jag vet också att inte heller hon är dum i huvudet. Här måste ligga mer bakom än hon säger.

Jag läser igenom testet en gång till. Då ser jag det! Jag skriker högt, så de lösa plankorna till hyddan smattrar. Matte kommer springande.

–Jag klarade det! Jag klarade det! Jag läste allt!

Matte ler med huvudet på sned. Hon väntar. Och?

–Jag vill påpeka ett liten brist i texten, säger jag. Stavfelet i tredje meningen från slutet. Är det korrekturfel eller…?

Matte dansar och applåderar sen kastar hon sig om min hals.

–Carmen du är underbar! Det var en kuggfråga! Du såg stavfelet! Ingen människa skulle ha klarat det! Carmen du är den smartaste tryffelgrisen i Sverige!

Först blev jag lite purken. Småkränkt så där. Att vara smartast i en kategori där man är ensam är ju inget vidare beröm. Sen blev jag glad ändå för jag förstod ju vad hon menade. Vi grisar har den förmågan. Vi ser helheten och känslan och betydelsen bakom orden. Även om bokstäverna hamnar i fel ordning.

Det som kallas andemeningen.

Att skapa en stig

Det föll snö en morgon. Jag lunkar ut ur boet och beträder det vita i riktning mot foderkaret. Efter mig lämnar jag ett slingrande spår av svarta klövavtryck, där den våta gyttjan tränger upp genom snön. Går jag samma väg tre gånger till har jag skapat en stig.
Jag har också trampat ut i bloggosfären. Där är det lätt att gå vilse! Jag måste kolla bakåt hela tiden för att inte tappa spåret hem. Carl B. och jag kunde inte enas om vem som skulle jobba åt vem. Han jobbar ju åt de som betalar skatt, alltså även åt mig. Om jag betalar skatt. Vilket jag inte kan förrän jag börjar jobba. Åt honom. Som jobbar åt mig. Knivig fråga (som Carl säger).
Vi enades till slut om att då och då skriva varandras bloggar och se vilka besökssiffror som ökar mest. Häromdan förkunnade Carl glatt att hans blogg har haft 2,5 miljoner besökare. Samtidigt ökar min blogg med 200 % i veckan. Ännu oklart vem som jobbar bäst åt vem. Men flera läsare på Carls blogg påpekar att man hör hans torra humor knastra bättre nu än nånsin genom raderna. “Så det kan då inte vara en spökskrivare!”
Ojoj, de förstår inte att den verkligen konsten i spökskriveri, är att få någons röst att framträda än mer autentisk än i verkligheten.
På nätet lusläser jag en sida om myrkolonioptimering. Hur myror skapar stigar genom att använda s k svärmintelligens.
Alla myrorna sticker ut åt alla håll för att leta mat. Den som snabbast hittar nåt ätbart sticker hem igen och lägger samtidigt ut ett doftspår. Då har han gått samma väg två gånger medan de andra forfarande är ute och irrar. Andra myror hakar nu på den första myran och stigen doftar mer och mer. Allihop kommer till slut att välja den kortaste vägen eftersom de hinner gå den flest gånger och den kommer att dofta starkast.
I människornas informationssamhälle verkar samma svärmintelligens härska. Den som har bäst information och lägger ut det starkaste doftspåret, det är den som skapar stigarna. Det är hela tiden en strid om kortaste vägen till mest mat. Sen kallar de det politik, debatt och opinionsbildning och jag vet inte vad.
Jag tittar ut över människornas hagar. Där finns det alltid bara två stigar åt gången att välja. Vänster–höger, statsfeminism–patriarkal härskarteknik, Scottenius–Norberg, Danmark–Islam, betyg–flum, morot–piska. Att människan, som ändå rör sig så pass högt över markytan, bara kan se två vägval åt gången, och alltid i horisontalplanet, det förvånar mig.
När jag, som är gris, alltid har vetat att det enda bestående är de vägval som går mellan himmel och jord. Förutom, naturligtvis, frågan om vem som egentligen har skrivit denna krönika.

(publicerad i Kristianstadsbladet 21 febr 08)

Ska brandmän vara starka eller vårdande?

Bland vildsvinen på andra sidan stängslet pågår upprörda diskussioner. Vad grymtar ni om? frågar jag Vildgalten när han kommer på besök om natten.

–Jo, Räddningsverket vill ändra anställningsproven för dom människor som vill bli brandmän. Det står i Sydsvenskan. De fysiska testen är för hårda. Man vill göra dom lättare så fler suggor kan bli brandmän.

–Varför vill dom ha in kvinnliga brandmän?

–Så dom får in mer social kompetens! Det tycker du förstås är bra, säger han och blänger på mig. När du ska prova nästa karriär. Om inte du blir innebränd innan dess förstås.

Vildgalten är snäll och menar väl fast ibland tänker han inte längre än trynet räcker. Då får man vänligt men bestämt leda hans tankar lite längre.

–Alla varelser är olika, svarar jag. Det finns människor som är grisigare än svin. Det finns svin som är smartare än en schackspelare. Det är inte självklart, att bara för att man är fysiskt svagare så har man automatiskt högre social kompetens.

–Precis! grymtar Vildgalten. Då tycker du som jag? Du är en schysst sugga!

–Sch, var lite diskret nu. Gylta vill jag att du kallar mig. Ännu ett tag.

Ett ögonblick står våra trynen i rät linje mot varandra och vittringarna löper som lysande eltrådar mellan våra kroppar.

–Okej Carmen. Gylta. Du går inte på den politisktkorrekta genusmillimetern?

–Stopp nu, säger jag. Dra nu inte såna trynkorta slutsatser. Är social kompetens en viktig egenskap för brandmänniskor, då ska ska de naturligtvis införa ett prov speciellt på det. I stället för att bara sänka fysproven. Då kan faktiskt dom gyltor (eller galtar för den delen) som rankar högt i social kompetens få högre antagningspoäng än dom skitstarka galtarna som bara kan grymta och aldrig vågar möta någons blick. Och på det viset får man in alla dom egenskaper man vill ha bland brandmännen.

Vildgalten möter min blick och nymånen blänker i mellan hans ögonfransar.

–Du menar man går efter sina behov, inte efter kön?

–Precis. Och allt man behöver det finns i mångfalden. Som skogen, som behöver sin harsyra lika mycket som sina hackspettar. Som behöver sol lika mycket som regn. Som behöver sina vildgaltar

–…och sina gyltor! säger Vildgalten.

Och sen pratade vi om annat.

Grishjärna ger ny sjukdom

Vildgalten ute i skogen är sur på mig. Han tycker jag smörar för Bildt. Varför ska du jobba åt en sån snobb? Vad vet han om oss här i skogen? Om vår verklighet?
-Nu ska jag berätta nåt, svarar jag. I Minnesota i USA har en ny sjukdom brutit ut. Jobbare på ett stort slakteri har drabbats av allvarliga skador. Inflammation i ryggraden som gör dem trötta, svaga och ger värk, domningar och förlamning i benen. Man förstod först inte vad det handlade om, tills man fann vad de sjuka hade gemensamt. Alla arbetar på ett löpande band i en fabrik där man slaktar grisar och gör charkuterier. Nitton tusen suggor slaktas varje dag. Längs bandet demonteras griskropparna bit för bit och alla delar tillvaratas.
-Nitton tusen? Det är mer än alla vildsvin i Sverige. Vad heter fabriken? frågar vildgalten som har upphört att böka och står och stirrar på mig.
-Quality Pork Processors i Austin, säger jag. Jag har läst det i New York Times. De som har blivit sjuka jobbar allihop med grishuvudena. De sticker in ett metallrör i skallbasen, i hålet där ryggraden går in. Sen blåser de ut hjärnan. Grishjärnan sprutar ut som ett moln, samlas upp i en behållare och exporteras sedan antingen till Kina eller Sydamerika.
-Varför då, viskar galten.
-De gillar omelett lagad på grishjärna. Arbetarna som hanterar hjärnutblåsningen är klädda i hjälm, handskar och överdragskläder men hjärnsubstansen sprutar ändå ut över deras armar och ansikten och tränger in i deras näsor och ögon. Ryggradsinflammationen de får är en immunreaktion, deras immunsystem attackerar de egna nerverna som om de vore en främmande kropp eller bakterie.
-Men är grishjärnorna sjuka?
-Nej. Det är inte som galnakosjukan. Och inte trikiner. Forskarna tror att det är för att gris och människa är så lika. Antikropparna som ska attackera grishjärnan attackerar samtidigt människornas egna hjärnor.
-Självmål kan man säga, säger vildgalten.
-Precis. Så du förstår, säger jag, jag bryr mig inte om de futtiga nyansskillnaderna i det som människorna kallar partifärg. Så länge som människorna tillåter industrialisering av levande varelser är allihop på fel väg. Du förstår, säger jag, det är inte bara djuren de gör industri av. De gör industri av sina egna ungar och sina egna gamla och av varandra. Människorna håller på att göra självmål på hela sin civilisation. Och jag tänker smöra allt jag kan för alla som har makt att ändra på det.
Vildgalten nickar.
-Det är bra, säger han. Smöra på, allt vad du kan.

(Publicerad 14 fbr. 08 i Kristianstadsbladet.)

Ska man jobba åt såna typer?

Matte har fått mail från en läsare som inte vet hur man svarar på bloggen. Så här står det:

”Jag är ganska ambivalent till projektet. Tycker inte att man ska jobba åt så´na typer som utrikesministern. Å andra sidan förstår jag att hon vill ha ett jobb, att hon inte vill stå utanför, inte vara beroende av bidrag, inte ligga någon till last,att hon vill stärka sin självkänsla med egna stålar och kanske köpa sig nåt snyggt att dra på sig eller nåt gott att sätta i sig.
Men jag tror inte att frågan kommer att handla om hon får jobbet eller ej utan om hon vill ha det. Hon kommer att upptäcka att hon inte vill. Det är mitt tips. Som den intelligenta och insiktsfulla person Carmen är, inser hon före nästa pressläggning att hon vill inte vara i närheten av Carl Bildt , för han är en stor GRIS.
Oj då!!! Ursäkta, förlåt!! Det bara slank ur mig… Säg inte detta till Carmen! Lova!
Jag menar, att hon inser snart, att han inte är hennes typ. Alltför mycket skiljer dem åt. Hon ser sig om efter ett annat påhugg.”

Matte sa det ändå, det bara slank ur henne. Jag har hört sånt förut. Skällsord har ju den egenskapen att dom kommer ur andra delar av kroppen är den rationella intelligenta delen av hjärnan. Jag inser att det är ett långt och tålmodigt arbete som ska till för att ändra attityder. Börja öva nu: SUGGSNYGG, GRISSMART, GALTGRANN…

Men tack för synpunkterna! Jag har en liten invändning dock. Jag trodde det var Bildt som jobbade åt oss? Så ser jag det. När jag får lön och kan betala skatt då blir jag också arbetsgivare åt Bildt. Så tänker jag. Och jag ska nog berätta för honom om saker som behöver uträttas, vänta bara.

Gyltvarma hälsningar

Carmen

Carl Bildts hemlighet finns i innerfickan

–Glöm inte att sikta in dig på punkten där du kan göra dig oumbärlig, sa matte när vi förberedde oss för jobbintervjun.
Hon ryktade mig med gummiborsten. Jag blundade och rös. Bli borstad är grymt skönt. Eller hur skulle Carl säga? Synnerligen angenämt? Han nyttjar dylik vokabulär. Jag har övat hela veckan på ”dylik, angenäm, icke-desto-mindre”.
Greven har handdiskat det kantstötta ostindiska porslinet och torkar det med iturivna gamla frackskjortor just när Carl Bildt svänger in på grusvägen i UDs bil. Han har hämtat upp Mauretaniens utrikesminister Mohamed Saleck Ould Lémine, som tursamt stannar kvar i en tupplur i bilen. Eller om det är ett svepskäl för att slippa träffa mig?
Han är stilig, Bildt, även om han är för lång för min smak. Men det som gjorde starkast intryck var skorna. Vilka dofter! Synnerligen angenämt. En präktig samling exotiska vittringar.
Carl fick låna stövlar av Greven och hans egna skor fick ”beklagansvärt nog” (Carls ord) står kvar utanför eltråden. Jag tog honom på en slingrande tur genom hägnet.
Inte alla människor förstår djurprat direkt. Somliga har svårt att släppa det linjära människotänket. De måste försättas i instinktmodus innan det lossnar. För Carl skedde det när hans stövlar sjönk vaddjupt i gyttjan och sögs fast. Han stod och svajade, en hårsmån från att falla raklång, undslapp sig ett ”jävla skit” – och så var det gjort. Han var över i instinktmodus. Nu kunde vi snacka obehindrat. Han lossade slipsen och vek ner sig i hålan jag bökat fram under granen.
Jag bommade på Alliansens valmanifest, kände bara namnen på åtta utrikesministrar och kan inte förstå det här med höger-vänster. För mig handlar allt om under-över, eller inne-ute. Så det verkade kört. Han reste sig ur hålan.
Jag bökade runt lite under tiden, för att dölja min missräkning. Carl står dubbelvikt och borstar av byxknäna när han plötsligt stelnar till med blicken fäst mellan mina framklövar. Där ur myllan kravlar en fet daggmask. Carl blir skär om kinderna. Jag anar att jag har hittat punkten matte talade om. Carl sträcker fram handen och griper masken. Han plockar fram en liten plåtburk ur innerfickan.
Hade vi inte varit i instinktmodus hade jag aldrig fått veta hemligheten: Carl Bildt har en portabel maskodling i en cigarrlåda, som han bär med sig i innerfickan jorden runt. Han matar maskarna med överblivna sallatsblad och annat han kommer över på representationsluncher med EU-ministrarna. De matskedar kompostjord som på detta vis bildas tömmer han ner i blomkrukorna på UD när han kommer hem.
–Det ger mig jordförankring, säger Carl och ler. Hur skulle jag annars orka fara världen runt på det här viset, ständigt i luften? Men masken du grävde upp, den… den är unik.
Carl stoppar ömsint ner masken i burken. Jordförankring. Det är punkten för min unika begåvning. Där som jag kan göra mig oumbärlig.
Nu kan vi börja snacka jobb.
(Publicerad 7 febr 08 i Kristianstadsbladet.)

Förberedelser för anställningsintervju

Jag tänker bäst medan jag bökar. All den energi som utvecklas genom mitt huvud kommer såklart även hjärnan till del. När nacken tar spjärn för att trycka in trynet under den frusna jordskorpan då fylls hjärnan av alla idéer från rumpan och framåt via ryggraden. När käken och hakmusklerna sedan lyfter jordkokan upp ur sina knakande rotfösten, då är det jorden och markens idéer som kommer in i mig. Och sen när jag nickar iväg jorden så den flyger, då är det himlen som genomströmmar mig.

På detta vis bearbetar jag den kommande anställningsintervjun. Hur ska jag göra gott intryck på utrikesministern? Hur ska jag ta honom ur den första häpna skrattfasen, som alla hamnar i när de hälsar på en gris? Först skrattar de, sen förfasas de, och sen när jag kommer nära för att hälsa då blir de rädda. Hur ska jag göra honom lugn? Hur mycket ska jag säga om mig själv? Och vad ska jag egentligen erbjuda? Jag måste också tänka igenom mina löneanspråk.

Greven säger att jag får inte krypa för utrikesministern. Behandla honom hövligt men absolut inte inställsamt.

Matte säger att jag ska leta efter den lilla lucka där jag kan göra mig oumbärlig. Något som ingen annan i världen kan uppfylla. Mina unika egenskaper. Inte låtsas att jag är nån annan för det kan dom andra mycket bättre.

Bara det kräver ju en hel del självinsikt. Inte visste jag att det var så ansträngande att söka jobb.

Hur som helst hoppas jag att dom ryktar mig innan så Carl får se vilken glansig borst jag har. Den är präktigt styv och fin nu efter halva vintern, mer än en halv fot lång.

Jag har bökat ett djupt hål under granrötterna. Där finns plats för oss båda. Och där har vi utsikt mot skogen. Och från skogen kan dom se oss, vildgalten och dom andra.