Carl Bildts hemlighet finns i innerfickan

–Glöm inte att sikta in dig på punkten där du kan göra dig oumbärlig, sa matte när vi förberedde oss för jobbintervjun.
Hon ryktade mig med gummiborsten. Jag blundade och rös. Bli borstad är grymt skönt. Eller hur skulle Carl säga? Synnerligen angenämt? Han nyttjar dylik vokabulär. Jag har övat hela veckan på ”dylik, angenäm, icke-desto-mindre”.
Greven har handdiskat det kantstötta ostindiska porslinet och torkar det med iturivna gamla frackskjortor just när Carl Bildt svänger in på grusvägen i UDs bil. Han har hämtat upp Mauretaniens utrikesminister Mohamed Saleck Ould Lémine, som tursamt stannar kvar i en tupplur i bilen. Eller om det är ett svepskäl för att slippa träffa mig?
Han är stilig, Bildt, även om han är för lång för min smak. Men det som gjorde starkast intryck var skorna. Vilka dofter! Synnerligen angenämt. En präktig samling exotiska vittringar.
Carl fick låna stövlar av Greven och hans egna skor fick ”beklagansvärt nog” (Carls ord) står kvar utanför eltråden. Jag tog honom på en slingrande tur genom hägnet.
Inte alla människor förstår djurprat direkt. Somliga har svårt att släppa det linjära människotänket. De måste försättas i instinktmodus innan det lossnar. För Carl skedde det när hans stövlar sjönk vaddjupt i gyttjan och sögs fast. Han stod och svajade, en hårsmån från att falla raklång, undslapp sig ett ”jävla skit” – och så var det gjort. Han var över i instinktmodus. Nu kunde vi snacka obehindrat. Han lossade slipsen och vek ner sig i hålan jag bökat fram under granen.
Jag bommade på Alliansens valmanifest, kände bara namnen på åtta utrikesministrar och kan inte förstå det här med höger-vänster. För mig handlar allt om under-över, eller inne-ute. Så det verkade kört. Han reste sig ur hålan.
Jag bökade runt lite under tiden, för att dölja min missräkning. Carl står dubbelvikt och borstar av byxknäna när han plötsligt stelnar till med blicken fäst mellan mina framklövar. Där ur myllan kravlar en fet daggmask. Carl blir skär om kinderna. Jag anar att jag har hittat punkten matte talade om. Carl sträcker fram handen och griper masken. Han plockar fram en liten plåtburk ur innerfickan.
Hade vi inte varit i instinktmodus hade jag aldrig fått veta hemligheten: Carl Bildt har en portabel maskodling i en cigarrlåda, som han bär med sig i innerfickan jorden runt. Han matar maskarna med överblivna sallatsblad och annat han kommer över på representationsluncher med EU-ministrarna. De matskedar kompostjord som på detta vis bildas tömmer han ner i blomkrukorna på UD när han kommer hem.
–Det ger mig jordförankring, säger Carl och ler. Hur skulle jag annars orka fara världen runt på det här viset, ständigt i luften? Men masken du grävde upp, den… den är unik.
Carl stoppar ömsint ner masken i burken. Jordförankring. Det är punkten för min unika begåvning. Där som jag kan göra mig oumbärlig.
Nu kan vi börja snacka jobb.
(Publicerad 7 febr 08 i Kristianstadsbladet.)