Att skapa en stig

Det föll snö en morgon. Jag lunkar ut ur boet och beträder det vita i riktning mot foderkaret. Efter mig lämnar jag ett slingrande spår av svarta klövavtryck, där den våta gyttjan tränger upp genom snön. Går jag samma väg tre gånger till har jag skapat en stig.
Jag har också trampat ut i bloggosfären. Där är det lätt att gå vilse! Jag måste kolla bakåt hela tiden för att inte tappa spåret hem. Carl B. och jag kunde inte enas om vem som skulle jobba åt vem. Han jobbar ju åt de som betalar skatt, alltså även åt mig. Om jag betalar skatt. Vilket jag inte kan förrän jag börjar jobba. Åt honom. Som jobbar åt mig. Knivig fråga (som Carl säger).
Vi enades till slut om att då och då skriva varandras bloggar och se vilka besökssiffror som ökar mest. Häromdan förkunnade Carl glatt att hans blogg har haft 2,5 miljoner besökare. Samtidigt ökar min blogg med 200 % i veckan. Ännu oklart vem som jobbar bäst åt vem. Men flera läsare på Carls blogg påpekar att man hör hans torra humor knastra bättre nu än nånsin genom raderna. “Så det kan då inte vara en spökskrivare!”
Ojoj, de förstår inte att den verkligen konsten i spökskriveri, är att få någons röst att framträda än mer autentisk än i verkligheten.
På nätet lusläser jag en sida om myrkolonioptimering. Hur myror skapar stigar genom att använda s k svärmintelligens.
Alla myrorna sticker ut åt alla håll för att leta mat. Den som snabbast hittar nåt ätbart sticker hem igen och lägger samtidigt ut ett doftspår. Då har han gått samma väg två gånger medan de andra forfarande är ute och irrar. Andra myror hakar nu på den första myran och stigen doftar mer och mer. Allihop kommer till slut att välja den kortaste vägen eftersom de hinner gå den flest gånger och den kommer att dofta starkast.
I människornas informationssamhälle verkar samma svärmintelligens härska. Den som har bäst information och lägger ut det starkaste doftspåret, det är den som skapar stigarna. Det är hela tiden en strid om kortaste vägen till mest mat. Sen kallar de det politik, debatt och opinionsbildning och jag vet inte vad.
Jag tittar ut över människornas hagar. Där finns det alltid bara två stigar åt gången att välja. Vänster–höger, statsfeminism–patriarkal härskarteknik, Scottenius–Norberg, Danmark–Islam, betyg–flum, morot–piska. Att människan, som ändå rör sig så pass högt över markytan, bara kan se två vägval åt gången, och alltid i horisontalplanet, det förvånar mig.
När jag, som är gris, alltid har vetat att det enda bestående är de vägval som går mellan himmel och jord. Förutom, naturligtvis, frågan om vem som egentligen har skrivit denna krönika.

(publicerad i Kristianstadsbladet 21 febr 08)