Livräddning

Hemma i Tjörnarp igen! Dagsverket klart för ögonblicket hemma hos greven. Han behöver vila från mig, säger dom. Sanningen att säga behöver jag vila från honom också. Han övermatar mig med godis och jag förstår att det är god vilja men ett kilo valnötter om dan belastar så klart den adliga hushållsbudgeten. En vacker dag har han ingen mat på bordet och då kanske blicken faller på mig. Jag kanske blir tvungen att rädda nåns liv. Ja sånt kan man få för sig.
Det är bra att vara tung. Särskilt när det är nyis. På en påskfrusen Tjörnarpssjö kraschar man igenom redan i strandkanten. Men en fjäderlätt dyrhund som Robin Risotto, han hinner lång ut innan det knakar.
Det hände igår. Matte gick och drömde, över nån lyckad formulering förmodar jag, och plötsligt hade dyrhunden brakat igenom isen långt ut på sjön. Matte skrek, Robin skrek där han låg och krafsade hjälplöst på den hala iskanten. I sina försök att nå ut till dyrhunden brakade matte också igenom isen. Bara huvudet stack upp. Men hon bankade sönder isen flak för flak ända ut till hunden, fick tag i halsbandet och halade in honom.
Sen gick de hem i minusgraderna.
Det var en syn att se. Djupfryste Robin klirrade som en kristallkrona och matte såg ut som ett senkommet glaserat påskägg i sin stelfrysta röda dunjacka. Men de var glada.
–Jag har räddat Robins liv, sa matte stolt när läpparna hade tinat.
Då blev jag svartsjuk. Är det nåt att stoltsera med?
–Du räddar ju mitt liv också! grymtade jag.
–Gör jag? sa matte. När då?
–Var gång du ger mig mat! Det har du gjort… i nitton månader! Två gånger om dan! Över tusen gånger har du räddat mitt liv! Men det skryter du aldrig om!
Där fick jag in en fullträff. Matte stod och stirrade på mig med gapande mun.
Ja, så där är det jämt med matte. Det måste vara sån faslig dramatik jämt. Som om inte det vanliga vardagliga hjältemodet skulle vara bra nog. Det sa jag till henne och jag märkte nog att hon blev lite tagen.
–Vi räddar ju livet på varandra hela tiden, varje dag, fortsatte jag. Du matar mig och jag tvingar dig att stiga upp om morgonen och sköta ditt jobb så du får råd att åka till Lantmännen. Och vi snackar om livet och du gör berättelser av det och skriver i tidningen och får pengar, ja du ser, vi räddar ju livet på varandra varenda sekund -
Matte stod och lyssnade.
–Du har rätt Carmen, sa hon till sist. Jag ska lära mig att uppskatta det långsamma hjältemodet.
Hon började direkt. Det tog tio minuter för henne att bända loss fötterna från marken och en kvart att lyfta armen till dörrhandtaget.
Att vara djupfryst är en bra början på det långsamma hjältemodet.

(Publicerad i Kristianstadsbladet 27 mars 2008.)

Jesus seger över tyngdlagen

Nu är det min andra påsk. Jag är tjugo månader gammal och folk fortsätter att fråga: Hur mycket väger hon?
Sen vill de vill veta hur mycket jag äter och få besked i vikt.
Sen övergår människorna till att tala med varandra om hur många kilo de gått upp i vinter och ger varandra tips om hur man ska gå ner i vikt. De åker till affären och köper 1 kg ägg och 2 kg sill och 3 kg potatis och vad jag vill komma fram till är att det är en väldig upptagenhet bland människorna angående vad saker väger, här i världen.
Hur kan det komma sig? Varför är vikt så VIKTigt? Se där. Det bara slank ur mig. Att det TYNGSTA ordet för betydelsefullt har med kilo att göra.

Påsken börjar med en ohygglig skildring av hur en människa blir dödad men får liv igen. Jag har bett matte förklara vad som hände.
–Hur dog han?
–Han blev korsfäst. Upphängd på ett träkors.
–Åt romarna upp honom sen?
–Nej din dummer. Hans vänner begravde honom i en grotta och lade en tung sten över. Fast han välte den och åkte upp till himlen.
–Tog romarna hans fru för att göra barn med henne?
–Nej du är galen! Klart dom inte gjorde.
– Men varför dödade dom honom då?
– De romerska ledarna såg honom som ett hot, svarar matte.
–Aha. En revirstrid. Jag förstår.
–Nja, det är inte så enkelt Carmen. Det finns en djupare symbolik i det hela.
Jag grubblar lite på vad denna symbolik kan vara.
–Hur mycket vägde Jesus? Hur många kilo?
Matte stirrar på mig.
–Det har jag ingen aning om! Det har jag aldrig nånsin hört nämnas.
Den djupa symboliken kanske ska vara så djup att den är fördold för människan själv. Märk väl: DJUP. Dvs TUNG.
Att påsken är en helg som firar segern över tyngdkraften står nu klart för mig. Tyngden i Jesus kropp var det som plågade honom. Gravitationen var avrättningsmetoden. Sten på graven för att trycka ner den fallne. Uppståndelsen som vänder riktningen. Himlen som boplats för allt gott, medan djävulen bor i underjorden.
Allt dåligt är ner medan allt gott är upp. Humöret faller och modet sjunker när folk blir nedslagna. Börsen rasar och det känns depressivt och tungt. Sen vänder det när temperaturen stiger, och stämningen höjs, och folk blir lättade och mungiporna åker upp. Det blir hausse på börsen, överst på pallen står segraren men förloraren sjunker längst ner och tycker det är botten.
Jag ställer upp på påsken. Den är toppen. Tummen upp för Jesus! En överlägsen seger över gravitationen!

(Publicerad i Kristianstadbladet 20 mars 2008.)

Förbjud offentligt ätande!

Vildgaltarna hann komma rätt långt på vattenhålet där de tänkte skendränka Bush, innan några av de mer sansade suggorna fick stopp på det. Det tog flera dar innan vi i lugn och ro kunde belysa problematiken.

–Du som känner Carl, sa vildsvinen, kan du inte få honom att göra nåt? Han är ju utrikesminister! Varför är han så mesig?

Vi genomlyste frågan från alla håll innan vi förstod att det har med ätandet att göra. Carl blir bjuden på fin middag varje kväll, i slott, palats och sagogrottor världen runt. Middagarna upptar lika stort intresse i hans vardag som själva politiken, så är det.
För det första biter man inte den hand som föder en, det är en naturlag bland alla varelser.
För det andra skapar allt detta kompisätande en intimitet, som ett blodsband. Här sitter de mäktiga och tittar in i varandras drypande slemhinnor och ser födan strimlas till gegga. Jag mår illa bara jag tänker på det. Munnen är ju, noga räknat, ena änden av mag-tarm-kanalen och sånt visar man inte upp för vem som helst!
Ju mer jag tänker på det förstår jag att roten till människans misshandel av jorden ligger just där. Att de upphöjer ätandet till något fint, medan avföringen är privat och till och med skamlig. Det är ju i verkligheten precis tvärtom!
Ätandet är destruktion, nerbrytning, ett nödvändigt ont för att kunna producera det nödvändiga som jorden behöver: skiten. Eller komposten om man ska uttrycka sig lite människosalongsfäigt.
Vi grisar vet hur man uppför sig anständigt. Vi äter bara privat, i familjen, och så snabbt vi kan för att bespara andra genansen. Redan som kultingar lär vi oss att suga i oss mjölken på 30 sekunder. Sen reser sig mamma och går. Människor tror att vi äter så snabbt för att vi är glupska! Vilket missförstånd! Det är diskretion och god fostran.
Hungern måste ju stillas så visst är det är en lättnad att äta. Men njutningen efteråt är tiofalt större när man har avförit sig än när man är mätt. Jag tror att människorna måste få upp ögonen för detta.
Vi grisar föreslår nu samfällt ett förbud för människor att äta offentligt. I synnerhet viktiga personer som ministrar och presidenter som bör vara stilbildande. I humanismens och världsfredens namn bör alla inta sin föda diskret i var sitt lilla avskilda rum och först därefter samlas till den verkliga banketten, där de sittande på rad kan uträtta sina behov på ett anständigt sätt.
För att skapa gott exempel bör Nobelbanketten, som TV-sänds världen över, fortsättningsvis ges kring vackert dukade avträden i långa rader där kolonner av sirliga servitörer bjuder runt handbroderade samt parfymerade avtorkningsservetter av linne.
Detta är grisarnas förslag för världsfred, i jordens och humanismens namn.

/Publicerad i Kristianstadsbladet 13 mars 2008./

Skendränk Bush!

USA:s president Bush har lagt sitt veto mot kongressens förslag att förbjuda ”skendränkning och andra kontroversiella och brutala förhörsmetoder”

”Eftersom faran kvarstår måste vi försäkra oss om att vår säkerhetstjänst har alla verktyg den behöver för att stoppa terroristerna. Lagförslaget skulle försvaga de livsviktiga verktygen”, säger Bush.

Titta, där har vi det igen. Människan sågar av grenen hon sitter på. När bödlarna blir lika grymma som mördarna – vad är vinsten? Jo dubbelt så många grymma.

En förhörsmetod är inte ett straff utdömt efter rättegång. En förhörsmetod används mot misstänkta men även mot dem som förmodas ha information man vill åt. Naturligtvis kommer det att finnas helt oskyldiga bland dom. Det är just det som är terrorism: att utnyttja civila och oskyldiga för sina syften.

Bush har ställt sig på terrorismens sida och vi grisar, på båda sidan om eltråden, har upprört diskuterat detta.

–Bush borde testas på sina egna metoder! fräser Vildgalten. Han borde skendränkas!

–Stopp, säger jag. Den människa som utför den skendränkningen blir ju precis som Bush. Det var ju det saken gällde.

–Du lever för nära människorna, Carmen, svarar Vildgalten. Du ser saker alltför mycket ur deras perspektiv! Du håller på att antropp…po…

–Antropofieras, säger jag för att hjälpa till. Förmänskligas.

Man får vara lite hjälpsam mot Vildgalten, han har ju inte tillgång till samma informationsteknik som jag.

–Nej Vildgalt, fortsätter jag. Av människorna lär jag humanism och det är något annat.

Villdgalten smälter detta en stund medan han låtsas ta sig an en djup bökningsuppgift kring eken. Jordkokorna flyger. Sen stannar han upp med ett förklarat ljus kring sin borstiga panna.

–Vi vildsvin kan göra det! Inget väntar sig ändå något humant av oss. Alla hatar oss och jagar oss. Vi tål det. Så slipper människorna smutsa sina händer!

–JAAA!!! ropar alla dom andra vildsvinen och galopperar bort in i snåren.

Nu hör jag hur dom bökar och gräver nere vid bäcken. Dom gör en fördämning där Bush kan skendränkas. Dom bråkar högt om hur djup den ska vara.

Nu går jag här och funderar på vad jag har satt igång. Jag skulle kanske inte berättat sanningen för dom?

Ä, vi får se vad som händer. Jag kommer nog på nåt. Nu ska jag kolla hur dom där snödroppsrötterna smakar.

Kattmat och varför människan är Skapelsens Krona

Det ligger inte i grisars natur att dela med sig av mat. Men det finns undantag. Vildgalten står och dreglar på andra sidan elstängslet. När det droppar från trynet fräser det till i eltråden. Det luktar gott, tycker jag.

Idag har jag med en överraskning. Kattmat, som matte bett mig provsmaka.

Jag berättar för Vildgalten att den mat som människorna lagar och ger till sina katter är näringsrikare än den som de ger till sina egna barn. Att maten till människobarnen är utspädd med färgat grus och giftigheter med socker på. Han begrundar detta faktum en lång stund.

–Dom kanske inte vet bättre?

–Struntprat, svarar jag. Ingen vet bättre än människorna. Har du sett innehållsdeklarationerna på matförpackningarna?

Jag visar honom paketet med kattmat. Han sätter klöven mitt på och trampar till. Kattmaten sprutar ur i gyttjan.

–Du skryter så med dina människobekanta, säger Vildgalten. Skapelsens krona, vad betyder det egentligen?

–Att man står högst i näringskedjan, svarar jag. Alla andra djur blir uppätna av varandra, en efter en. Men människan är sist och högst. Ingen äter människan.

–Vart tar deras döda vägen då?

–Dom gräver ner dom i marken. Lägger stora stenar på så säkert ingen ska komma och äta upp dom.

–Vilket slöseri.

Vi enas om att det strider mot naturen, så som vi känner den, att försöka ställa sig utanför näringskedjan.

Vildgalten luktar på kattmaten.
–Luktar inte så illa, säger han och tar en slick. Varför ger dom inte detta till sina ungar, i stället för det andra som är sämre?

Ja varför? Vi enas om att det strider mot alla anständiga regler att inte försöka ge sina egna ungar den bästa mat man kan hitta. Det är alldeles obegripligt, detta. Vildgalten slickar rent varje hörn av kattmatsfolien. Vårsolen värmer gott på våra ryggar. Det står buketter av snödroppar och nickar mitt i gyttjan. Solstrålarna studsar på de vita nackarna och når oss båda samtidigt som en upplysning. Vi tittar på varandra och säger i mun på varann:
–Jamen, det är ju så det hänger ihop! Människan ser till att inget annat djur äter upp dom…
–… genom att ge så dålig mat åt sina ungar att…
–… att dom blir oätliga.
–Ja så måste det vara.
–Ja det är så man skaffar sig positionen som Skapelsens krona.

Vi sjunker ner i varsin lergrop och bara ligger. Jorden formar sig omkring oss. Marken mjuknar. Det bultar inne i träden av längtan efter att växa. Jag tror jag dåsade till, för jag ryckte till när Vildgalten puffade på mig med sitt torra solvarna tryne.
-Du Carmen? Skulle du göra så mot dina egna ungar?
–Nä. Aldrig i livet.
–Bra, sa Vildgalten och somnade om.