Det ligger inte i grisars natur att dela med sig av mat. Men det finns undantag. Vildgalten står och dreglar på andra sidan elstängslet. När det droppar från trynet fräser det till i eltråden. Det luktar gott, tycker jag.
Idag har jag med en överraskning. Kattmat, som matte bett mig provsmaka.
Jag berättar för Vildgalten att den mat som människorna lagar och ger till sina katter är näringsrikare än den som de ger till sina egna barn. Att maten till människobarnen är utspädd med färgat grus och giftigheter med socker på. Han begrundar detta faktum en lång stund.
–Dom kanske inte vet bättre?
–Struntprat, svarar jag. Ingen vet bättre än människorna. Har du sett innehållsdeklarationerna på matförpackningarna?
Jag visar honom paketet med kattmat. Han sätter klöven mitt på och trampar till. Kattmaten sprutar ur i gyttjan.
–Du skryter så med dina människobekanta, säger Vildgalten. Skapelsens krona, vad betyder det egentligen?
–Att man står högst i näringskedjan, svarar jag. Alla andra djur blir uppätna av varandra, en efter en. Men människan är sist och högst. Ingen äter människan.
–Vart tar deras döda vägen då?
–Dom gräver ner dom i marken. Lägger stora stenar på så säkert ingen ska komma och äta upp dom.
–Vilket slöseri.
Vi enas om att det strider mot naturen, så som vi känner den, att försöka ställa sig utanför näringskedjan.
Vildgalten luktar på kattmaten.
–Luktar inte så illa, säger han och tar en slick. Varför ger dom inte detta till sina ungar, i stället för det andra som är sämre?
Ja varför? Vi enas om att det strider mot alla anständiga regler att inte försöka ge sina egna ungar den bästa mat man kan hitta. Det är alldeles obegripligt, detta. Vildgalten slickar rent varje hörn av kattmatsfolien. Vårsolen värmer gott på våra ryggar. Det står buketter av snödroppar och nickar mitt i gyttjan. Solstrålarna studsar på de vita nackarna och når oss båda samtidigt som en upplysning. Vi tittar på varandra och säger i mun på varann:
–Jamen, det är ju så det hänger ihop! Människan ser till att inget annat djur äter upp dom…
–… genom att ge så dålig mat åt sina ungar att…
–… att dom blir oätliga.
–Ja så måste det vara.
–Ja det är så man skaffar sig positionen som Skapelsens krona.
Vi sjunker ner i varsin lergrop och bara ligger. Jorden formar sig omkring oss. Marken mjuknar. Det bultar inne i träden av längtan efter att växa. Jag tror jag dåsade till, för jag ryckte till när Vildgalten puffade på mig med sitt torra solvarna tryne.
-Du Carmen? Skulle du göra så mot dina egna ungar?
–Nä. Aldrig i livet.
–Bra, sa Vildgalten och somnade om.
Senaste kommentarer