Kurt är på väg!

Wow det tog skruv! Det ska en gris till för att saker ska börja hända. Kurt ringde redan före frukost och är på väg hit nu. Han har spårhund med sig! Han ringde precis och frågade om vägen. Matte har gått in för att mala kaffebönor.

Wallander, kom hit!

Till Kurt Wallander,
Polismyndigheten i Södra Skåne

Vi trodde att det var för att jag är gris som vi inte fick nåt svar. Poliser i vissa länder brukar kallas för pigs och då menar man inget vänligt. Kanske tog du illa upp. Så har jag tolkat det.

Men i ljuset av senare händelser har jag förstått att polisens tipsfunktion brister både i rutiner och resurser, så jag insisterar.

Jag heter Carmen och är tryffelgris. Matte och jag brukar promenera på ensliga ställen i skogen. Inte för att vi är folkskygga utan snarare för att folk har börjat bli grisskygga. Jag väger numera 150 kg och mina betar skymtar under överläppen. Grisskyggheten ökar bland lokalbefolkningen.

I somras noterade vi djupa hjulspår, som slutade tvärt och hade backat tillbaka. Hjulspår på det stället är konstigt eftersom enda tillfarten är avspärrad med bom. Vi tänkte inte mer på det för vi var på väg hem till maten och jag var otålig.

Lite senare, i augusti, var vi där igen. Nu ska du veta att jag har ett förträffligt luktsinne och är en jäkel på att böka, djupt och effektivt. Vi hade tid att stanna till och då hände nåt konstigt med mig. Jag blev fullkomligt galen av bökningsiver.

Ja, vi har ju föreställt oss hur det skulle bli den dagen då vi äntligen finner tryffeln i Skåne. Vi trodde båda att nu var det en tryffelhit. Doften från underjorden var så genomträngande att jag miste besinningen. Jag grävde så jordkokorna flög och plötsligt fann jag mig liggande på rygg med benen sprattlande i luften. Uppriktigt sagt blev jag häpen själv. Jag visste inte ens att jag hade den förmågan! Men den doften, den ville jag bara smörja in över hela mig. Rätt vad det är får jag tag i överkanten på en svart sopsäck! Jag sliter allt jag kan men resten av säcken är djupt nergrävd och sitter fast. Jag hade nog lyckats få upp hela om inte matte hade stoppat mig.

–Carmen vi går hem och äter, sa matte då, lite blek, och skyndade därifrån.

Vad det luktade? Ja inte vet jag. Men jag kan säga att jag attraheras starkt av allt som är ruttet. Gamla stubbar och ruttna rötter är smaskens. Och tryffel då, som ju har en snarlik styrka även om bouqueten drar mer åt testosteron.

Ingen vettig jägare gräver ner jaktavfall i en sopsäck. Förresten är det ingen jakt i augusti. Och vad är det som är så speciellt att man hellre gör sig besväret att gräva ett så djupt hål, än att åka till återvinningen? Matte funderade, och tvekade. Folk är vana vid att hon hittar på historier, det är ju så hon försörjer sig. Ofta tror folk hon drar en skröna även när det är sant. Så det tog ett tag men till sist tipsade hon polisen via mail på internet.

Nåt svar fick hon aldrig och som sagt, nån trodde väl att vi drev med er.

Men käre Kurt, jag har hört så mycket om dig och att du är den bästa polisen i Skåne. Kan du inte komma upp och titta i sopsäcken så vi äntligen får klarhet i det här fallet?

Själv vill jag sätta betarna mellan hans lår

Jag har grubblat hela natten. Kan inte sova, tänker bara på den lilla plågade flickans ångest och familjens vånda. Tänker lika mycket på hämndkänslorna. Det hjälper till att börja med att fantisera om hur brottslingen ska lida.

På bloggarna skriker folk ut sin vrede och avsky. Förslagen på hur han bör straffas är många: Slå ihjäl den iskalle jäveln, släng ner honom utan mat i en gruva, piska honom, häng honom, ge honom giftinjektioner, kastrera honom långsamt utan bedövning.

Själv skulle jag sätta mina hörntänder mellan låren på honom, slita ut pulsådrorna och vira dem runt hans hals, hårt hårt, så han långsamt kvävdes av sitt eget blod. Det skulle jag göra, som en iskall jävel. Ett litet tag lindrar det min egen ångest att tänka i detalj på detta.

Sen i nästa stund funderar jag på hur det verkligen skulle gå till, att verkställa alla dessa hämndfantasier. Hitta gruvan, välja ut piskan, konstruera galgen, blanda giftet. Vilka knutar ska man binda en man med för att kastrera honom utan bedövning? Man skulle behöva vara iskall för att genomföra detta.

Det slår mig att jag i detta fantiserande är mer intresserad av att undkomma min egen smärta än att lindra andras. Den lilla flickan är bortom hjälp. Blir hennes minne mera ärat av att vi alla blir iskalla jävlar?

De sannaste ord nån människa har skrivit kan jag utantill. De kommer här:
“Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”

Doktor Glas. Längs denna skala rör vi oss alla hela livet. Ibland neråt, ibland uppåt.

Ska nu en brottsling, som rört sig till den lägsta ambitionen, avsky och förakt, verkligen bli straffad, då ska vi inte ens ge honom vår avsky. Vår vrede är en uppmärksamhet som belönar honom. Var sekund av våra liv som vi ägnar åt hämndkänslor är en seger för hans lågsinta projekt. Varje spaltmillimeter om hans liv och framfart är hans belöning.

Så jag vänder rumpan till honom och går.

Mitt ansikte, alla mina tankar, mina fantasier, dem vänder jag till alla små pojkar, med kärlek, beundran och respekt. Min avsky ska inte hjälpa dem att röra sig i fel riktning längs sin livsskala. Det ska jag inte assistera dem med.

(Publicerad i Kristianstadsbladet 17 april 2008)

Allt är galtgalningen Hitlers fel

Jag begriper mig inte på människornas sätt att fostra sina ungar. Hur kan de låta dem fara vilt omkring? Hur kan de låta sina ungar växa upp till olyckliga ostolta okunniga människor?
Ju mer jag lär känna människorna desto mer begriper jag att allt är Hitlers fel.
Hitler var en revirtokig galt som levde mitt i Europa. Ingen fick ens nosa på hans marker och ingen främmande gen fick komma i närheten av hans suggor.
Det är galtars natur att slåss om suggorna. Det skapar ett urval av de bästa galtarna. Det blir en rasblandning som håller ungarna friska. Så kan man se det på sikt, och det gör vi suggor. Men galtarna som slåss, de är förblindade av stridens hetta och ser inte de långa perspektiven. De bara slåss. Vi gyltor och suggor, vi väntar på att de ska bli klara, så vi kan komma till saken.
Vad som gjorde Hitler till en extrem galtgalning var att han försökte utrota alla som inte hörde till hans egen flock. Men ingen flock kan existera utan utbyte av nya gener. Renrasighet är självutrotning.
Ingen vill vara som Hitler, eller ens associeras med sådant han höll på med. Människorna vill utrota allting som påminner om Hitler. Hitler var en auktoritär diktator som manipulerade och dompterade massorna. Svenska människor vill inte vara såna. De vill vara snälla och goda och lyssna och förstå. Svenska människor ler även när de inombords kokar av vrede. Svenska människor slår inte sina barn, inte ens för att hindra dem att slå ihjäl sig själva.
Efter Hitler får ingen slåss eller ens höja rösten och skrämmas. Man får kasta hårda blickar och man får skrika hårda ord men man får inte röra hårt vid någon annans hud.
Hur har svenska människor då gjort för att fostra sina ungar?
De har börjat med rådjursbestraffning mot barnen. Det betyder att man reser sig upp, vänder rumpan till och går. Nu går jag ifrån dig. Nu talar jag inte med dig. Nu tittar jag inte på dig. Jag överger dig, så får du känna hur det känns när du inte är snäll.
Kvar står ungen med sin ångest. För att bara se rumpan, och inte ansiktet, på sina föräldrar är det värsta som kan hända en människounge.
Jag ska be matte fundera ut ett bättre sätt. Varför ska människor hålla på med galtgalningars sätt eller rådjurs sätt?
Kan inte människorna med sin klokhet och sin uppfinningsrikedom hitta på ett människosätt? För jag tycker om människorna. Jag behöver dem och vill att det ska gå bra för deras ungar

(Publicerad i Kristianstadsbladet 10 apr 2008)

Inte tänka inte

Vad gör man när det regnar?
Man låtsas som det regnar.
Alltså man lägger sig ner och väntar på att det ska gå över. Det går lättare om man har tak över huvudet och torr halm om rumpan. Men för all del, jag kan också stå stilla mitt i regnet en hel dag och låtsas som det regnar. Hela dan kan jag det. Jag är gris. Jag är samuraj. Jag tycker inte synd om mig själv och jag grämer mig inte. Allting bara är. Regnet regnar. Jag väntar

Människorna pratar mycket om att man ska tänka positivt. Jag ska föreställa mig att solen lyser och visualisera hur ljuset värmer mitt tryne. Jag får inte tänka ”inte” utan bara sånt som är. Himlen förstår inte ”inte”, påstår dom. Himlen förstår bara lyser, regnar, blåser.
Tänk positivt på solsken så kommer solskenet.
Jag vet inte jag. Oj där kom det igen. Det där i-ordet.

Man längtar efter maten när det regnar. Finns ju föga annat man kan göra. (Där undvek jag i-ordet.) Jag låg och tänkte ”inte tänka inte” och visualiserade hur dörren öppnades till huset och hur matte kom ut med kiwisar och grötrester och cashewnötter och suggfoder Klara och hur hon med gladrösten ställde ner baljan med mat hos mig. Och tänk! Rätt som det var så hände alltsammans! Nästan på pricken, minus cashewnötterna. Allt det andra precis som jag tänkt! Positivt kvickt kommer jag på fötterna och positivt glad travar jag fram mot maten och ivrigt positivt hungrig sträcker jag mig fram mot baljan. Och PANG! går jag på eltråden.

Regn på trynet och regn på eltråden. Ja jag säger bara det: AJ.

Så går det när man nonchalerar i-ordet.

Eltråden är en livs levande manifestation av i-ordet. Gå INTE på. Rör INTE vid. Kom INTE för nära. Hur skulle man omskriva det positivt? Jag rör mig trygg och lugn utanför eltrådens räckvidd? Struntprat. Det finns ett bättre ord: Rör INTE tråden.

Nu ligger jag här och väntar och tänker att människan har en sån bra förmåga att skapa saker med sina ord. Ordet “inte” är fantastiskt. Ingen annan än människan skulle komma på en sådan abstraktion. Att tänka det som inte är, det är stort. Inte sant?

Jag frossar nu i inten. Jag vill inte bli våt. Jag vill inte att det regnar. Jag orkar inte vänta mer. Jag ska inte gå nära eltråden. Det är inte längre vinter. Det spöregnar men det faller inte någon snö.

Och titta! Nu kom solen! Den är inte borta längre.

Inte så dumt!

(Publicerad i Kristianstadsbladet 3 april 2008)