Jag har grubblat hela natten. Kan inte sova, tänker bara på den lilla plågade flickans ångest och familjens vånda. Tänker lika mycket på hämndkänslorna. Det hjälper till att börja med att fantisera om hur brottslingen ska lida.
På bloggarna skriker folk ut sin vrede och avsky. Förslagen på hur han bör straffas är många: Slå ihjäl den iskalle jäveln, släng ner honom utan mat i en gruva, piska honom, häng honom, ge honom giftinjektioner, kastrera honom långsamt utan bedövning.
Själv skulle jag sätta mina hörntänder mellan låren på honom, slita ut pulsådrorna och vira dem runt hans hals, hårt hårt, så han långsamt kvävdes av sitt eget blod. Det skulle jag göra, som en iskall jävel. Ett litet tag lindrar det min egen ångest att tänka i detalj på detta.
Sen i nästa stund funderar jag på hur det verkligen skulle gå till, att verkställa alla dessa hämndfantasier. Hitta gruvan, välja ut piskan, konstruera galgen, blanda giftet. Vilka knutar ska man binda en man med för att kastrera honom utan bedövning? Man skulle behöva vara iskall för att genomföra detta.
Det slår mig att jag i detta fantiserande är mer intresserad av att undkomma min egen smärta än att lindra andras. Den lilla flickan är bortom hjälp. Blir hennes minne mera ärat av att vi alla blir iskalla jävlar?
De sannaste ord nån människa har skrivit kan jag utantill. De kommer här:
“Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”
Doktor Glas. Längs denna skala rör vi oss alla hela livet. Ibland neråt, ibland uppåt.
Ska nu en brottsling, som rört sig till den lägsta ambitionen, avsky och förakt, verkligen bli straffad, då ska vi inte ens ge honom vår avsky. Vår vrede är en uppmärksamhet som belönar honom. Var sekund av våra liv som vi ägnar åt hämndkänslor är en seger för hans lågsinta projekt. Varje spaltmillimeter om hans liv och framfart är hans belöning.
Så jag vänder rumpan till honom och går.
Mitt ansikte, alla mina tankar, mina fantasier, dem vänder jag till alla små pojkar, med kärlek, beundran och respekt. Min avsky ska inte hjälpa dem att röra sig i fel riktning längs sin livsskala. Det ska jag inte assistera dem med.
(Publicerad i Kristianstadsbladet 17 april 2008)
Bra inlägg,så sant.
Instämmer! Bra tänkt och formulerat!